Det är alldeles för många som hoppar av sina högskoleutbildningar i förtid. År 2022 tog bara 74 procent av de som hade påbörjat sjuksköterskeutbildningen examen. Motsvarande siffra för grundlärarprogrammet var 61 procent. Allra sämst genomströmning var det bland högskoleingenjörerna. Inte ens hälften avslutade utbildningen: enbart 49 procent tog examen.
Nyligen publicerade Riksrevisionen en granskning av varför det är så många som hoppar av högskolan, och varför så många aldrig tar examen från just grundlärarprogrammet, högskoleingenjörsprogrammet och sjuksköterskeutbildningen.
När lärosätena beskriver situationen är ett av de största problemen att studenterna har för dåliga förkunskaper för att kunna genomföra utbildningen. Flera pekar på att många studenter uppenbarligen har fått glädjebetyg i gymnasiet. Problemet förstärks ytterligare av att det är lågt söktryck på utbildningarna, vilket innebär att det är fullt möjligt att antas trots att man har fått det lägsta möjliga godkända betyget. Om det dessutom är glädjebetyg har man inte ens uppnått kvalifikationerna för ett E.
Många har dåliga förkunskaper i två av de viktigaste ämnena: svenska och matematik. Det skapar problem genom hela utbildningen.
”Studenternas utmaning är läkemedelsberäkning trots att matematiken som ligger till grund för beräkningarna baseras på vanliga räkneregler som lärs ut i grundläggande matematik på gymnasienivå”, säger en företrädare för sjuksköterskeutbildningen. Vissa studenter har så bristande förkunskaper att universitetets insatser inte räcker, berättar en representant för lärarutbildningen.
Många högskolor har satt in särskilda insatser för att hjälpa studenter som riskerar att hamna efter, exempelvis räkne- och skrivstugor. Problemet är att en del studenters förkunskaper är så dåliga att de inte ens kan tillgodogöra sig hjälpen. Skrivstugorna är till för att lära studenter akademiskt skrivande, men det är omöjligt att ge sig på akademisk svenska om man inte ens behärskar grunderna i svenska språket.
Det finns risker med att ge studenter för mycket stöd.
Dels kan det leda till att högskolorna tvingas sänka utbildningsnivån och bedriva utbildning på gymnasienivå, vilket inte är deras uppdrag. Dels kan det leda till att människor som är uppenbart olämpliga att utföra ett visst yrke ändå får en examen. Det riskerar att få allvarliga konsekvenser på sikt, när de släpps ut i yrkeslivet. Elever förtjänar bättre än en lågstadielärare som knappt kan ta sig igenom en bok. Patienter förtjänar bättre än en sjuksköterska som är så dålig på att utföra läkemedelsberäkningar att det kan orsaka fara för liv och hälsa.
Därför är det viktigt att svenska högskolor och universitet inte tvingas att öka sina stödinsatser för att fler studenter ska ta examen. Alla är inte lämpade för akademiska studier, även om det ofta felaktigt utmålas som den enda tänkbara vägen till ett bra liv. Det finns gränser för hur mycket hjälp som lärosätena kan ge utan att helt överge högskolans roll att förmedla högre utbildning. De ska inte tvingas göra det jobb som borde ha gjorts i grundskolan och gymnasiet.
Det är dessutom dyrt för skattebetalarna att människor påbörjar högskoleutbildningar som de aldrig avslutar. Det är en förlust för den enskilde som riskerar att dra på sig dyra studielån utan att ha något för det. Inte minst är det en stor ekonomisk förlust för Sveriges högskolor. Förutom att de behöver lägga en större andel av sina resurser på att kompensera för studenternas bristande förkunskaper gör avhoppen att de går miste om anslag från staten eftersom deras intäkter baseras på hur många helårsstudenter som produceras.
Regeringen mottog nyligen en utredning om hur man ska komma till rätta med glädjebetygen, men även om förslagen blir verklighet lär inte effekterna synas i högskolan förrän om många år. Att höja antagningskraven till högskolan eller minska antalet utbildningsplatser borde däremot vara möjligt att genomföra, och se effekt av, omedelbart.
Det är orättvist att anta studenter till utbildningar som de inte har någon som helst möjlighet att genomföra, och det är orättvist för de övriga studenterna att standarden på högskoleutbildningen sänks för att alla ska ha en chans att klara av den.
