En måndag i slutet av 1920-talet gick min mormors bror, Isidor Bengtsson, in på Poliststationen på Tredje Långgatan i Masthugget. Isidor ville bli polis och trodde sig ha rätt bakgrund med friidrott, boxning och flera år som värvad husar.
Men på polischefens kontor blev han närmast utskälld för att han hade mage att se sig själv som polisämne. Kände Bengtsson inte till att det fanns något i Haga som hette Café Japan och som måste stängas med våld i det närmaste varje kväll? Nog insåg Bengtsson att var han för liten och spenslig för den rollen?
När Isidor några dagar senare berättade vad som hänt för en kamrat som redan var polis utbrast denne: ”Va, gick du dit på en måndag? Alla vet ju att chefen är på dåligt humör då! Du skulle ha gått dit på fredagen och du hade haft jobbet!”.
Tyvärr var Isidor inte den siste att godtyckligt sållas bort från polisyrket i Sverige. Det framgår av Riksrevisionens färska granskning av polisutbildningarna i Sverige. Dessa får ganska tung kritik. Bland annat för att de använder den så kallade falluckeprincipen.
Med det menas att om en kandidat misslyckas på ett enskilt moment tas han eller hon bort. Det görs ingen samlad bedömning av lämpligheten.
Förfarandet framstår som godtyckligt i ljuset av att det saknas en så kallad arbetsanalys. Det finns helt enkelt ingen heltäckande beskrivning av vilka förmågor och egenskaper som en lämplig kandidat ska ha. På ren svenska vet utbildningsanordnarna alltså inte vad de letar efter när de sållar ut kandidater.
Kritiken från Riksrevisionen som följer blir därför lättare att förstå. De medicinska testerna kritiseras för att vara godtyckliga. Flest kandidater underkänns på psykologtesterna men ingen vet riktigt varför då de faller under sekretess. Språkkraven har sänkts, är otydliga men missgynnar fortfarande kandidater med utrikesfödda föräldrar. Fyskraven har också sänkts men missgynnar ännu kvinnliga sökande. Säkerhetsprövningarna och intervjuerna är undermåliga och kan förbättras. Riksrevisionens sammanfattning är att lämpade kandidater riskerar att underkännas medan olämpliga går vidare.
Att systemet med polisutbildningens antagningar kunnat utvecklas så här över tid har med polisyrkets speciella omständigheter att göra. Antalet poliser som utbildas bestäms ju centralt av politikerna. Under flera årtionden var antalet lågt.
Politikerna bedömde länge att Sverige inte behövde särskilt många poliser. Mellan 16 000 och 18 000 vilket gav Sverige ett av den utvecklade världens lägsta antal poliser per medborgare
Sverige hade länge många sökande till relativt få utbildningsplatser. Då gick det an att ha testsystem som var lite godtyckliga. Man fick ändå fram ett antal lämpade kandidater i slutet.
När politiken så småningom vaknade skulle utbyggnaden gå fort. Nu är det svårt att fylla antalet utbildningsplatser. Polisyrket har tappat något i attraktivitet, och det är numer utsatt för konkurrens. Förr var det mycket ovanligt att den som en gång börjat på Polisen slutade. Idag händer det ofta att poliser går till andra myndigheter eller till den privata säkerhetsbranschen. Om politiken vill säkerställa att det finns tillräckligt med poliser om tio år bör en viss överrekrytering ske.
För att säkerställa rekrytering och kvalité behöver polisutbildningarna behöver reformeras. Kraven bör bli färre och tydligare. Om en kandidat är lämpad kan inte stå och falla med ett enskilt moment. Det måste finnas rum för en helhetsbedömning.
Samtidigt gäller det att gå varsamt fram och bevara polisprofessionens ställning och integritet. I det läget Sverige befinner sig, med stora utmaningar inom lag och ordning, är polisens höga förtroende ett av våra få ess i rockärmen.
Svenska folket har nämligen anmärkningsvärt stort förtroende för Polisen, mer än för någon annan myndighet eller institution. I senaste SOM-undersökningen från Göteborgs universitet fick Polisen det största förtroendet hittills. 72 procent hade ett ganska eller mycket högt förtroende för hur polisen sköter sitt arbete. Även i Medieakademins Förtroendebarometer är det Polisen som ligger i topp bland svenska institutioner.
Intressant är att förtroendet för Polisen har ökat under 2000-talet, samtidigt som brottsligheten blivit mer allvarlig och mer organiserad. Det som avgör människors förtroende för Polisen verkar inte vara hur många brott myndigheten lyckas lösa eller hur fritt från kriminalitet samhället är. Då hade förtroendet rasat för Polisen. Det som spelar större roll är hur människor uppfattar poliserna när de möter dem i vardagen. Är de professionella, behandlar de människor korrekt och schysst?
Trots att utbildningarna och antagningsförfarandet inte alltid fungerat på topp tycks Polisen som kår ha varit framgångsrik i att fostra in nya poliser i en kultur som skapar förtroende utåt, till och med när man drabbas av motgång efter motgång på fältet.
En väg framåt för polisutbildningarna är kanske om myndigheten själv får ta ett större ansvar. I dag läggs mycket ut på Plikt- och Prövningsverket. Riksrevisionen pekar på att Polisen i våra nordiska grannländer själva sköter rekrytering och utbildning. Det ger billigare processer och en större andel av de som tas ut för tester klarar sig igenom. Kanske är det lättare att få bra helhetsbedömningar av kandidater om prövning, antagning och utbildning sker nära den verksamhet där poliserna senare ska verka. Självklart ska det vara hårda krav för att få bli polis. Men kraven måste vara kopplade till yrket.
Hur gick det då för Isidor Bengtsson? Jo, han arbetade som biografvaktmästare och väktare vid Trädgårdsföreningen, men ångrade att han hade sökt till polisen på en måndag.
