Häromdagen höll Aftonbladets kriminal- och rättsskribent Oisin Cantwell sitt tredje ”kvartssamtal” med Gunnar Strömmer. En gång per år, i december, grillar han justitieministern på ett samtidigt initierat och oförskämt sätt. Något, man kan fundera på vad, säger hela formatet om vårt land. Det är otänkbart att en tysk eller fransk journalist skulle få ta ut svängarna på samma sätt. Resultatet blir inte vidare värdigt men onekligen underhållande och informativt.
De flesta frågor kretsar kring förslagen till skärpt lagstiftning eller utökade befogenheter för polisen som antingen ligger i stöpsleven eller redan har hunnit bli verklighet. Går inte regeringen för långt i repressiv riktning? Är vi på väg mot ett obehagligt övervakningssamhälle?
Jag tycker att Strömmer talar väl för sin sak. Vi kan ingalunda andas ut och känna att det har vänt ute i verkligheten. Men det känns hoppfullt på riktigt att det i bjärt kontrast till tomgången under företrädarna Beatrice Ask och Morgan Johansson tas initiativ som matchar problemen med organiserad brottslighet och kaotisk våldsanvändning.
I en replikväxling av nyckelkaraktär frågar Cantwell: ”Funderar du aldrig på vad det är för Sverige vi vaknar upp till den dagen gängbrottsligheten är tillbakatryckt?”
Och Strömmer svarar:
”Jag ska vara helt ärlig och säga att jag funderar mycket mer på vilket Sverige vi vaknar upp till om vi inte lyckas trycka tillbaka gängbrottsligheten.”
Touché, som fäktarna säger.
Cantwell har rätt i att listan över förändringar i repressiv riktning är lång, men det sker knappast av maktfullkomlighet eller klåfingrighet. Det handlar om att brottsligheten, under den gamla aningslösa politiken, har förgrovats till den milda grad. Sprängdåd mot bostadshus, urskiljningslöst mördande med automatvapen, storskalig plundring av välfärdssystemen och utnyttjande av tonåringar som dråpare och kanonmat har inte gått att möta med ett äldre och annorlunda samhälles metoder.
Ser man till åtgärderna en och en ter sig de flesta också helt rimliga. Anonyma vittnen låter inget vidare, men möjligheten finns i våra grannländer och har inte lett till någon kollaps för rättssamhället. Upprättandet av säkerhetszoner, med större möjligheter till visitering utan konkret brottsmisstanke, har inte avkastat så många fångster hittills, men de kan bidra till att svåra situationer inte urartar ytterligare.
När det gäller strängare straff för unga kan man inte bli annat än förvånad över hur släpphänt systemet har varit – och fortfarande är. Vad kan rättfärdiga att unga våldsverkare kommer undan med symboliska straff, medan deras offer får skador för livet? Och vad kan rättfärdiga att fängelsedömda med skyhög återfallsrisk slentrianmässigt släpps ut i samhället efter två tredjedelar av den ofta beskedliga strafftiden?
Regeringen rättar till åratal av försummelser. Tur det. För i långa loppet accepterar ingen befolkning att våldet får skena okontrollerat. Gör de civiliserade inget åt saken, kommer människor till sist att ge det uppdraget åt andra, ociviliserade krafter.
