Vad rör sig egentligen i Donald Trumps huvud när det gäller Ryssland och Ukraina? De senaste veckornas diverse utspel är slående både i ton och i sak. Idén att Ukraina skulle ha orsakat kriget är så verklighetsfrämmande att många frågat sig om Trump antingen är helt i händerna på Vladimir Putin, eller slutligen blivit helt galen.
Det finns dock en tredje möjlighet. Donald Trump förknippas i Europa med isolationistiska idéer om att USA behöver fokusera på sig självt och undvika inblandning i andras konflikter. Men den bilden förklarar inte hans engagemang – missriktat eller ej – i Ukrainakriget. En verklig isolationist hade sagt ”inte vårt problem” och sedan ägnat arbetsdagen åt något annat. Trump har tvärtom lagt betydande energi på att hitta en lösning som han, om än inte nödvändigtvis Ukraina, kan leva med.
För att hantera USA behöver Europa förstå landets syften. Ukraina spelar i sig ingen större roll för Trump. Ryssland är inte USA:s största strategiska utmaning – Kina är. Och Kina har åtskilligt att vinna på det nuvarande läget.
För Putins del är kriget ett fiasko. Han har lidit enorma personella och materiella förluster. Han har visat en hel värld att hans krigsmakt i stora drag är dysfunktionell. Sanktionerna har haft effekt. Rysslands BNP har sjunkit med minst tio procent. Det ryska folkets disponibla inkomst har sjunkit med 20–25 procent. Inflationen har bitit sig fast och räntorna ligger på över tjugo procent.
Allt detta passar Kina utmärkt. Ju svagare Ryssland blir, desto mer inflytande får Kina över världens till ytan största land som dessutom har stora naturresurser, en omfattande kärnvapenarsenal och permanent säte i FN:s säkerhetsråd. Allt som allt en lysande geopolitisk investering. Och definitivt en som oroar USA.
Trumps förhållningssätt är inget nytt. Nixons och Kissingers triangeldiplomati på 1970-talet handlade just om att spela ut Moskva och Beijing mot varandra. Och den fungerade. USA lyckades dels åstadkomma avspänning med de båda kommunistiska jättarna, dels hindra dem från att bilda en allians mot det kapitalistiska Väst.
Klyftan mellan Europa och USA handlar inte så mycket om moral som om intressen. Europa behöver ett tydligt ryskt nederlag för att avskräcka landet från nya anfall. USA, i synnerhet Trump, föredrar ett Ryssland som är starkt nog att inte bli en lillebror till Kina.
Efter kalla krigets slut valde Europa att bejaka ”soft power” och att integrera Ryssland i vår ekonomi, till exempel via gasledningar. Varken anfallet mot Georgien 2008 eller annekteringen av Krim 2014 tolkades som att vi kalkylerat fel. Därför sitter vi nu framför nyheterna och väntar på besked från andras förhandlingar om ett brutalt invasionskrig på vår egen kontinent.
Frågan är inte huruvida Trump är galen. Frågan är varför Europas säkerhetspolitik blev galen. Om vi vill att Ryssland förlorar kriget så är det vår sak att ge Ukraina den hjälp som krävs. Eller övertyga USA om att vi kan hjälpa dem tygla Kina.
