Tullar, internationella relationer och en nedstängd statsapparat. Hur gärna man än skulle vilja prata om annat hamnar samtalet hos Trump och hans administration.
Om man förmår bortse från allvaret i situationen är den amerikanska politiken intressant. Den snabba nedrivningen av etablerade ordningar är ett samhällsexperiment i en skala som inte setts tidigare under fredliga förhållanden. Experimentet öppnar för att pröva samhällsvetenskapliga teorier på nya sätt och för att öka förståelsen för hur demokratiska system fungerar i praktiken.
Vad gäller teoriprövning är Elon Musks massiva nedläggning av statliga myndigheter ett bra exempel. När Musk gästade poddaren Joe Rogan framkom att han ser byråkratin som ett hinder för att få saker gjorda. Typ ”det står alltid någon paragraf i vägen för att hitta smarta lösningar på gamla problem”.
Musk förlitar sig här på idén om ”kreativ destruktion”. Det är en teori inom ekonomin som förenklat går ut på att ett skoningslöst undanröjande av gamla strukturer gör plats för nya lösningar; genom att stänga ner myndigheter som jobbar enligt invanda mönster kan nya och effektivare strukturer etableras. Musk tar alltså en idé som (ibland) fungerar på marknaden och överför den till den offentliga sfären.
Det speciella med Musks ”Doge-projekt” är att man inte bara avskedar politiskt tillsatta tjänstemän, det sker efter varje val i det amerikanska systemet, utan att också tjänstemän som fått jobbet för att de har expertkunskaper inom myndighetens ansvarsområde får lämna sina anställningar.
Att avskeda meritokratiskt tillsatta tjänstemän på myndigheter som fyller viktiga samhällsfunktioner är något av det dummaste man kan göra säger mina insatta statsvetarkollegor, i synnerhet om man ersätter experterna med personer som har politiska lojaliteter.
Utan professionella byråkrater som kan säga emot politiker vid makten ökar risken för både ogenomtänkta beslut och korruption.
Om de statsvetenskapliga teorierna håller streck kommer USA om några år att fungera sämre än idag. Amerikanarna får leva med konsekvenserna och vi andra får veta så småningom.
För att utmana vår förståelse av hur demokratin fungerar i praktiken är Trump-administrationens tullpolitik en ingång. Amerikanarna i gemen har aldrig fattat idéen med frihandelsavtal. Som statsvetaren Diana Mutz visar i boken ”Winners and Losers. The Psychology of Foreign Trade” är majoriteten av de amerikanska väljarna helt med på Trumps linje att frihandeln är en dålig deal också när man får höra ekonomernas bästa argument för den öppna ekonomin.
USA:s stöd för frihandeln har upprätthållits genom att politikerna satt sig över den inhemska opinionen; man har agerat utifrån sin uppfattning om vad folket behöver, inte vad de vill ha. Det är inte självklart fel för politiker att strunta i opinionen, tvärtom är det ibland vad bra representanter förväntas göra, men särskilt mycket folkstyre är det inte.
Vilket för oss över till frågan hur USA hamnade där man är. Demokratin som system är en chansning på att de som för tillfället sitter vid makten förmår visa återhållsamhet med sina ideologiska favoritprojekt. Trump och hans administration bryter mot denna demokratins oskrivna regel.
Men att de kommit till makten och kan demonstrera sitt förakt för normerna beror på att även den andra sidan drivit sina progressiva favoritprojekt längre än vad stora medborgargrupper tyckte sig kunna acceptera. I USA är det två elitgrupperingar som missat kraven på en fungerande representativ demokrati.
