Förekomsten av parallellsamhällen är ett av många otillräckligt undersökta fenomen i dagens Sverige. Med parallellsamhällen menas då sociala grupperingar som utvecklat normsystem och informella institutioner som går på tvärs mot majoritetssamhällets syn på individens rättigheter och skyldigheter gentemot det gemensamma. Begreppet används oftare i samhällsdebatten än i vetenskapliga sammanhang men säger likväl något väsentligt om förutsättningarna för samhällsbygget. Ju fler och starkare parallella samhällsstrukturer det finns i landet desto svårare är det att skapa en fungerande gemenskap.
Givet min definition finns det två typer av parallellitetsproblem. Vad gäller krocken med majoritetssamhällets syn på individens rättigheter kan hederskulturen illustrera. I hederskulturer ses reproduktionen som en kollektiv angelägenhet där kvinnorna är bärare av släktens reproduktiva kapital. Inom hederskulturer begränsas i synnerhet unga flickors friheter.
Vad gäller problemet med individens skyldigheter gentemot det gemensamma kan synen på laglydighet illustrera. I en parallell gruppering är det acceptabelt eller åtminstone inte stigmatiserande att bryta mot en del av majoritetssamhällets lagar. Även om man inte själv ägnar sig åt lagbrott kan acceptansen yttra sig i en ovilja att samarbeta med polisen i brottsutredningar. Man kan också titta åt ett annat håll när personer i omgivningen tillskansar sig sociala förmåner på oriktiga grunder.
Parallella sociala grupperingar kan baseras på geografiska bostadsområden men också på etniska eller religiösa tillhörigheter. Exempelvis finns flera skildringar om hederskulturellt förtryck inom den kurdiska gruppen. På motsvarande sätt finns vittnesmål om att den syrianska/assyriska gruppen i Södertälje håller tyst om kriminella handlingar inom gruppen, liksom att den somaliska grupper har förståelse för gifta par som skenseparerar för att få inkomststöd, bostadsbidrag och intäkter från svartuthyrning av mannens nya lägenhet.
Att som jag nyss gjorde identifiera sociala grupper som eventuella bärare av parallella samhällsstrukturer är kontroversiellt. De flesta som diskuterar ämnet brukar stanna på den generella nivån. Jag inser varför. Ett skäl för att avstå konkretiseringar är förstås att beskrivningen kan vara felaktig och grundad på anekdotisk bevisföring. Ett annat skäl är att även beskrivningar som är korrekta i betydelsen att de träffar många gruppmedlemmar stigmatiserar gruppen som helhet, även individerna som tar avstånd från parallelliteten.
Men dessa och andra invändningar till trots finns det tillräckligt med indikatorer på parallelliteter för att med varsamhet undersöka utbredningen. Exemplen jag ger är kända för alla som något intresserat sig för ämnet och det vore ett framsteg om föreställningarna kunde börja prövas systematiskt. Det brukar heta att troll spricker i dagsljus och det gäller oavsett om trollet är stereotypa uppfattningar bland fördomsfulla majoritetsrepresentanter eller reellt existerande parallella strukturer.
Får jag för kritikerna påminna om att motsvarande diskussioner har förts internt inom majoritetsbefolkningen. I början av 00-talet uppmärksammades att det fanns stora skillnader i sjukskrivningstal mellan södra och norra Sverige. Jönköping och Jämtland identifierades som ytterpunkter där Jämtland tillskrevs en överdrivet generös sjukskrivningskultur. Debatten gick het men bidrog till en mer enhetlig bedömning av hur sjukförsäkringslagen ska tillämpas.
