”Kom ihåg att du är människa.” Så lär slaven på triumfvagnen ha viskat i örat på framgångsrika romerska generaler som förärats äran att paradera genom imperiets huvudstad. Avsikten var att hålla den mäktiges ego i schack. Detta tankesätt skulle kunna ligga till grund för en reform som stärker vår representativa demokrati.
För att se hur behöver vi utgå från den statsvetenskapliga insikten att den representativa demokratin är mer elitistisk än vad högtidstalen om demokrati ger sken av. På valdagen överlämnar väljarna makten att bestämma i gemensamma angelägenheter till ett litet antal valda representanter. De valda politikerna är fria att inom lagens gränser fatta vilka beslut de vill och de kan varken bindas eller få sina mandat återkallade. 1700-talsfilosofen Jean-Jaques Rousseau hävdade drastiskt att ”väljarna röstar sig själva slavar på valdagen”.
Tvärtemot vad många kanske tror har alltså representanterna ingen skyldighet att anpassa sig till ens starka opinioner. Politikernas ledstjärna skall i stället vara väljarnas långsiktiga intresse oavsett vad de tycker i stunden. Draget till sin spets: Om politikerna anser att det ligger i stadens och landets intresse att bebygga Heden, avskaffa ränteavdragen och förbjuda snuset bör man göra det även om de flesta väljare tycker annorlunda.
Det finns dock en för politikerna viktig begränsning i det oskrivna kontraktet med väljarna. För att ett beslut skall vara legitimt behöver det kunna motiveras även för kritikerna. Och det duger inte med vilket ordsvall som helst utan motiveringen behöver vara acceptabel för en person som är mottaglig för argument (en som inte yxat fast i sin åsikt om Heden, ränteavdragen och snuset). Personen behöver inte instämma i sak, bara anse att resonemanget är rimligt.
Det är ett bra system, åtminstone bättre än alternativen. Men för politikerna kan det vara jobbigt att rakryggat erkänna att man är på väg fatta fattat ett beslut som går på tvärs mot starka folkliga opinioner. För att slippa inta den elitistiska positionen att man vet bättre än väljarna tar man till olika knep.
Ett knep är att förtränga verkligheten och övertyga sig själv om att man har opinionen på sin sida; att de flesta tycker som man själv gör. Ett annat är att förneka verkligheten genom att spela ner och underkänna tecken på att opinionen vill något annat. Ett tredje är att förtiga verkligheten genom att hänvisa till någon urkund (”vi har kongressbeslut på det här” eller ”konventionen om mänskliga rättigheter kräver”).
Det är här slaven på triumfvagnen kommer in i bilden. Liksom generalerna behövde påminnas om sin dödlighet behöver politikerna inför viktiga beslut hjälp för att bli sina bättre representativa jag. Det gäller att utveckla säkerhetssystem som garanterar att politikerna är medvetna om vad väljarna tycker i den aktuella frågan. Detta inte för att politikerna nödvändigtvis skall följa majoritetens vilja för stunden utan för att de skall veta om och hur man behöver skärpa motiveringen för besluten.
Det bästa sättet att pejla människors uppfattningar i politiska frågor är att göra noggranna opinionsundersökningar. Således är förslaget att inför stora beslut göra det obligatoriskt att kartlägga väljarnas inställning med systematiska undersökningar. Det är numer möjligt att till en rimlig kostnad få en uppfattning om hur opinionen ser ut, i vilka undergrupper som motståndet är som starkast och hur genomtänkta de kritiska uppfattningarna är. Naturligtvis skall det råda full öppenhet om resultaten för alla intresserade på det att debatten kan bli mer rationell.
En reform som denna utgår från den representativa demokratins egna villkor. Opinionsundersökningar ger alla berörda en röst i debatten och korrigerar därmed systemets elitistiska natur. Och, vilket får ses som ett plus på marginalen, reformen lär av historien!
