“Esse non videri” brukar lite slängigt översättas till “att verka utan att synas” och är familjen Wallenbergs motto. Fokus ligger på att få jobbet gjort, inte på att skapa en yta. Den inställningen har byggt deras företagsimperium, men är också ett slags grundackord för svenskt näringsliv i stort.
Politiken är annorlunda. Yta – att synas – har alltid varit viktigt. Historiskt har dock svenska politiker också varit duktiga på att verka. Så är det inte riktigt längre. Och inget illustrerar detta bättre än turerna kring hårdare regler för svenskt medborgarskap.
Den 11 januari 2019 presenterades Januariavtalet. En av punkterna var att införa ett språktest för medborgarskap. För första gången sedan Liberalerna, då Folkpartiet, framförde förslaget i valrörelsen 2002 fanns nu både en riksdagsmajoritet och ett konkret löfte om genomförande. Den dåvarande oppositionen var också helt med på noterna.
Först nästa år, lagom till valet, kommer reglerna ändras. Det föreslår årets första statliga utredning, som är en slags påbyggnad på den som tillsattes under Januariavtalet. Under tiden har hittills 450 000 personer beviljats svenskt medborgarskap. Utan språktest, och utan andra kvalifikationer än att ha bott i landet i fem år.
Hur kan det ta sju år att ändra lagen? Politiker på båda sidor om blockgränsen säger ju att integration är en prioriterad fråga.
En anledning till att inget blev verklighet förra mandatperioden är förstås att Socialdemokraterna egentligen inte tycker att högre trösklar för medborgarskap är särskilt viktigt. Man säger en sak, men när det väl kommer till kritan verkar man inte för förändring. Att Tidöpartierna sölat är mer anmärkningsvärt.
Politikerna är heller inte hjälpta av den unikt långsamma svenska byråkratin. I snitt tar det två år och fyra månader från att en utredning tillsätts till att en lagändring klubbas, medan motsvarande process i våra nordiska grannländer går på under ett halvår. Ulf Kristersson är medveten om problemet, och snabbspår har tillsatts. Fast bara för utvalda reformer. Egentligen borde hela utredningsväsendet reformeras.
Oförmågan att få saker gjorda går dock djupare än så. Politik handlar alltmer om att synas, och allt mindre om att verka.
En slagning i riksarkivet visar att antalet presskonferenser i regeringskansliet har ökat markant. Skillnaden mellan pressekreterare och politiskt sakkunniga har suddats ut – alla ministrarnas medarbetare ägnar sig till stor del åt kommunikation.
Politiker väljs för att de är bra på att nå ut, inte för att de är bra på att styra. Journalister och skribenter är mer intresserade av ordval och vem som vill samarbeta med vem, än att utvärdera det politiska hantverket.
Sju år och en halv miljon utdelade medborgarskap är det ultimata beviset på att svensk politik följer en logik som är tvärtemot familjen Wallenbergs: Att synas utan att verka.
