När tre kinesiska turister bryskt avvisades med polis från ett vandrarhem i Stockholm till följd av en felbokning i början av september kunde ingen ana de diplomatiska förvecklingar historien skulle få. Knappt två veckor senare gick den kinesiska ambassaden ut med varningar om rån och polisbrutalitet i Sverige till kinesiska turister på besök, och krävde en officiell ursäkt.
Historien självdog nästan när videoklipp från incidenten spreds. Hemma i Kina ansågs de tre turisterna spela lite väl kränkta, något som förstärktes av att sonen i familjen vant kastade sig på marken och tjöt likt många enfödda barn i de kinesiska storstäderna gjort när de inte fått sin vilja igenom i leksaksaffären.Många kineser skämdes för sina landsmäns beteende och incidenten hade kunnat bli en i mängden av dåligt uppträdande av kinesiska turister utomlands, även om lämpligheten att dumpa de tre vid en kyrkogård mitt i natten med rätta kan ifrågasättas.
Då försökte satirprogrammet Svenska Nyheter skoja till det (SVT 21/9), men lyfte samtidigt också frågan varför rasism mot östasiater är mer accepterat i komiska sketcher än andra folkgrupper i Sverige, vilket är en välgrundad fråga.
SVT:s videoklipp spreds snabbt till Kina, där det av någon outgrundlig anledning lades ut på kinesiska YouKu, den kinesiska motsvarigheten till YouTube, med 580 miljoner användare. Taget ur sammanhanget framstod det bara som plumpt och rasistiskt. Mängder med svenska kineser kände sig kränkta och i Kina väckte videoklippet till liv det som vår förre ambassadör i Kina, Lars Fredén, kallat ressentimentnationalism: en känsla av nationell förödmjukelse där onda västerlänningar förödmjukar kineser titt som tätt.
Hela dramat, som förhoppningsvis ebbar ut med nya turistfadäser utomlands och omtag i de svensk-kinesiska relationerna, visar på hur dålig kunskap svensken i gemen har om Kina.Vi när bilden av Kina som en totalitär stat med starkt begränsad yttrandefrihet där till och med Nalle Puh censurerats för att han i en så kallad meme liknats vid president Xi Jinping, oskyldiga bokförläggare som den svenske Gui Minhai fängslas utan rättegång och staten bestämmer över allt som publiceras.
Men verkligheten är mer komplicerad än så. Sällan lyfts det faktum upp att kineserna är experter på att undkomma censur genom att leka med tecknens uttal, eller att det faktiskt publiceras romaner med skarp samhällskritik under ytan. Förra året var TV-serien ”I folkets namn”, som handlar om en åklagare och hans medhjälpares kamp mot korrupta partipampar i en fiktiv stad, en stor succé i Kina.
Sociala medier är svårt att censurera helt och används dagligen av hundratals miljoner kineser. På dessa plattformar blir videoklipp lätt virala. När vi interagerar med Kina bör vi vara medvetna om detta, men också fundera över vad vi publicerar och hur lätt saker kan misstolkas när det tas ur sitt sammanhang. Men framför allt måste vi lära oss mer om Kina för att kunna bemöta landet och dess invånare på sätt som gynnar både oss och dem.
