Strax före jul föll domen mot en 38-årig man som våldtog en hundraårig kvinna under ett arbetspass i hemtjänsten i Stockholm. Mannen är irakisk medborgare, men tingsrätten valde att inte utvisa honom. Hans koppling till Sverige ansågs vara för stark.
Utfallet har – med rätta – mötts av kraftig kritik. Men våldtäkten i Stockholm är tyvärr inget enskilt misslyckande. Den är snarare den yttersta konsekvensen av en äldreomsorg som under flera år uppvisat allt djupare sprickor.
Bara i år har skandalerna avlöst varandra. I Uddevalla arbetsbefriades hela nattpatrullen efter att äldre lämnats utan tillsyn. I Uppsala har boende blivit liggande efter fallolyckor, samtidigt som personal har vittnat om informella ledare som hotat kollegor med gängkriminella släktingar. I Umeå har lokalmedia skrivit spaltmeter om missförhållandena på ett av kommunens boenden.
Mönstret är tydligt. Vanvården bottnar i ensamarbete, bristande uppföljning, svagt ledarskap och en personalförsörjning under extrem press. I Umeå har ansvariga chefer öppet medgett att även om bakgrundskontroller gjorts hade olämplig personal inte gått att ersätta. Schemaraderna hade blivit tomma.
Hur kunde det bli så här? En förklaring är att äldreomsorgen har behandlats som en integrationsinkubator. Personer som inte behärskar svenska, inte klarar basal omvårdnad och ibland bär med sig helt andra normer förväntas ”lära sig jobbet på jobbet” – i mötet med samhällets mest sårbara.
Samtidigt finns de andra berättelserna, som dessutom är fler – om invandrare som gör ett oumbärligt arbete inom vård och omsorg, ofta under tuffa villkor och ibland utsatta för fördomar. De får inte glömmas bort. Men de gynnas heller inte av att problemen sopas under mattan. Eller av ett system där det i praktiken är omöjligt att göra lönekarriär på att vara en skicklig undersköterska.
Regeringens svar på skandalerna lämnar därför mycket i övrigt att önska. Visst, nästa år blir det lättare för kommuner att begära utdrag ur belastningsregistret. Det blir också enklare att utvisa utländska brottslingar. Det är nödvändigt – men det räcker inte. För den som redan har beviljats svenskt medborgarskap får i praktiken stanna, nästan oavsett vilka brott som därefter begås.
Fallet i värmländska Årjäng visar vad detta kan innebära. Där våldtog en man en dement kvinna på hennes äldreboende. Han hade fått svenskt medborgarskap en månad före övergreppet. Om han skulle begå samma brott i dag skulle han, även med de föreslagna skärpningarna, få stanna.
Ett svenskt medborgarskap måste vara något man förtjänar – men också något man kan förlora om man är ett hot eller har ett allvarligt kriminellt och normbrytande beteende. Den som begår grova vålds- och sexualbrott mot äldre i samhällets vård bör självklart ha förverkat rätten till ett svenskt pass. Ändå vill de borgerliga partierna göra det svårare att ändra de regler som styr när medborgarskap kan återkallas – som i Sverige, olikt många andra länder, finns i grundlagen.
Skandalerna i äldreomsorgen kräver nytänk på flera områden. Finansieringen kan behöva kompletteras, till exempel genom möjligheten att spara till sin egen äldreomsorg. Och kommunerna kan inte fortsätta anställa högavlönade administratörer samtidigt som tjänsterna närmast medborgarna blir allt mindre attraktiva.
Regeringen måste vara betydligt tuffare och sätta press. Tillsätt en ordentligt haverikommission. Ingen ko kan vara för helig för att slaktas när det kommer till att värna samhällskontraktet för de äldre.
