Högt blodtryck, hypertoni, kallas ofta för den tysta mördaren. Den smyger sig på utan symtom men ökar dramatiskt risken för en lång rad sjukdomar, som hjärtinfarkt, stroke och njursvikt. Ingen annan sjukdom är roten till så mycket död och lidande.
Den typiska hypertonipatienten är en överviktig man i medelåldern, men tillståndet drabbar brett. Under senare år har kvinnosjukdomar börjat uppmärksammas – vilket är rätt – men faktum är att män lever kortare, just på grund av följder till högt blodtryck.
Svensk vård är vanligtvis bra på att upptäcka och behandla sjukdomar. Men här brister det. Två miljoner svenskar beräknas ha oupptäckt eller otillräckligt behandlat blodtryck. Sverige ligger långt efter andra länder, trots att lösningen är enkel: regelbundna kontroller av vårdcentraler.
I höst kan ett nationellt vårdprogram införas, men beslutsfattarna tvekar. Prislappen beräknas bli höga fyra till åtta miljarder kronor per år, i utökade resurser till framförallt vårdcentraler. Men kostnaden ska sättas i relation till vinsten: Tusentals färre människor som drabbas av hjärt-kärlsjuka och förtida död – varje år.
Faktum är att få andra satsningar inom vården skulle ge så mycket effekt per investerad krona. Ändå är risken stor att även detta initiativ stannar på papperet. Hypertoni är nämligen en sjukdom som är som designad för att bli bortglömd i den svenska vårdapparaten.
Det beror främst på att den hör hemma i primärvården – vårdsystemets mest belastade gren. De senaste fem åren har staten skjutit till hela 32 miljarder kronor för omställning till nära vård. Ändå har målen inte uppnåtts, enligt en färsk rapport från Myndigheten för vård- och omsorgsanalys.
Primärvården lider framförallt av brist på läkare, även om uppgiftsväxling och digital vård kan avlasta en del. Men grundlösningen – högre läkarlöner – är politiskt svår. När svenska distriktsläkare för 20 år sedan sökte sig till Norge ökade dödligheten i de kommuner de lämnade. En färsk studie visar att det hade varit både livräddande och ekonomiskt rationellt för Sverige att matcha de norska lönerna. Men då, liksom idag, är det politiskt känsligt att tala om högre ersättning till redan välbetalda yrkesgrupper.
Istället har pengarna gått till projekt, möten, nya skikt av strateger – och hurtiga råd om livsstilsförbättringar. Inget förebygger dock annan sjuklighet bättre än korrekt medicinerade hypertonipatienter, men till det finns nästan inga stöd eller planer.
Hypertoni har ingen stark patientlobby, medial dragningskraft och resultaten av bättre behandlingar syns först på 10–20 års sikt. Det gör sjukdomen osynlig i det politiska landskapet. Men just därför krävs mod och långsiktighet.
Kritikerna har rätt i att ett vårdförloppet inte kan genomföras över en natt. Även om resurserna i rena pengar finns tar det tid att anställa och utbilda rätt personal. Men på sikt måste det här prioriteras. Annars fortsätter den tysta mördaren sitt arbete i skymundan, och männen drabbas värst.
