I början av 1980-talet slog begreppet ”den dolda läroplanen” igenom i svensk utbildningsforskning. Med det beskrev Donald Broady de sociala spelregler som styrde skoldagen, reglerade talutrymme och skilde viktigt från oviktigt. Klassanalysen var central och kritiken hård mot en skola som sorterade eleverna skevt. De utan resurser att avkoda den dolda läroplanen, dömdes oftare ut och misslyckades.
Begreppet har viss bäring på debatten om en statlig kulturkanon, vilken enligt Tidöpartierna ska tas fram av olika expertkommittéer. Förslaget fick reveljen att gå på parnassen. En kanon är helt enkelt fel, fastslog vicerektor på myndigheten Konstfack. Författarförbundet och journalistförbundet sa blankt nej, tillsammans med en lång rad organisationer. Svenska Akademiens ständige sekreterare Mats Malm markerade att ”kanon är ett begrepp som är inpyrt med makt och maktutövning” och därför främmande för akademien.
Skarpa insatser för att göra klassikerläsning till obligatorium får alltså kalla handen, trots att det är synnerligen illa ställt med läsfärdigheten i svensk skola. De allra flesta elever i årskurs sex respektive nio läser mindre än en sida skönlitteratur under en vanlig skoldag. Det är nästan lika illa ställt med facklitteraturen. Siffrorna har gått stadigt ner. Många elever saknar i dag tillgång till ett skolbibliotek.
Återkommande argument bland de röster som ser statlig kanon som slutet för det fria ordet och början på ett totalitärt statsskick, är att lärare redan gör det urval som skapar god förtrogenhet med både ny och gammal litteratur. Det senare ledet är delvis korrekt.
Dock har styrdokument och Skolverket förordat urvalsprocesser där det primära har varit läsning som skapar lokal igenkänning och svarar mot elevens identitet och erfarenhet. Det kan tjäna ett syfte, men risken är att eleverna huvudsakligen läser sådant som bekräftar den mikrovärld de existerar i.
Det isolerar och skapar referenstunnlar, snarare än vidgar och frigör. Vidare är det främst läraren som uppmanas att problematisera sin förförståelse och smakpreferens, inte eleverna. Då hänger dessvärre en lärarstyrd läsning av klassikerna löst, trots att dessa kan vara det kitt som binder samman människor över tid och rum, och som överbryggar de gränser klass, etnicitet och kön skapar.
Unga läsare, oberoende av var i Sverige de lever eller vilken bakgrund de har, har rätt att bli förtrogna med de verk och författarskap som berättar något om vad det är att vara människa, och som därför utgör vår kanon.
För kanon finns alldeles oavsett om någon timavlönad kommitté upprättar en statlig sådan eller ej. Och detta vet alla de som lagt ner avsevärd möda på att markera mot att göra den synlig. Men kanon ska inte vara en exklusivitet, som bara är begriplig och brukbar för några lyckliga få. För då berövar vi unga möjligheten att bättre förstå sig själva och det sammanhang de lever i; vi ger heller inga verktyg att göra motstånd och förändra samma kanon.
Det är ett svek som kostar, allra mest för de elever vars föräldrar saknar boklig bildning. Den dolda läroplanen var aldrig dold för de som kunde koderna. Detsamma gäller kanon.
