En intressant fråga inför valrörelsen nästa år gäller väljarnas inställning till utpekande klarspråk. Med utpekande klarspråk menar jag sådant som när Sverigedemokraten Ludvig Asplund i SVT:s Agenda säger att asylpolitiken ”inte baseras på utlänningars känslor”. Formellt är det korrekt att skilja mellan svenska medborgare och utlänningar, vi har till exempel en utlänningslag med 23 kapitel som uppdaterades så sent som i våras. Men det formella till trots kan det uppfattas som känslokallt att markera gränsen mellan dem som har ovillkorlig rätt att vistas i landet och andra som gärna skulle göra det men som kanske inte får (vistas i landet alltså).
Sverigedemokraterna är bäst i klassen på att använda språkliga konstruktioner som sticker ut. Som alltid med partier kan görandet förklaras av både ideologi och strategi. Partier agerar ideologiskt för att ändra samhället i för dem önskad riktning och strategiskt för att komma i position att göra det. I det här fallet kan det ideologiska motivet för att utmana språkligt vara att flytta gränserna för politiskt acceptabla åtgärder och det strategiska motivet att motverka utmanarpartier från höger som hävdar att Sverigedemokraterna blivit för mesiga.
Hur mycket särskiljande klarspråk som kommer inför valet verkar inte vara bestämt än. Det tycks pågå en intern diskussion om hur starkt partiet skall betona sin särart gentemot andra partier. I en poddintervju med Expressens Viktor Barth-Kron förespråkar den näringspolitiska talespersonen Tobias Andersson särartsodlandet. I en GP-text förra veckan antydde dock Jimmie Åkesson att man kommer att vara återhållsamma inför valet. Men oavsett nivån på särpräglandet kommer Sverigedemokraterna att säga saker som väcker känslor.
För att förstå reaktionerna kan vi ta hjälp av socialpsykologins ”taboo trade-off theory”. Kärnan i teorin är att människor avskyr att välja mellan moraliska och materiella värden. Ett typiskt exempel är att ombedjas prioritera mellan att skära ned på vården av cancersjuka och att hålla budgeten. Tabut mot att byta moraliska värden mot materiella är så stark att man vill straffa den som ens föreslår utbytet.
Förenklat finns det tre reaktioner på utpekande klarspråk som det om åtskillnaden mellan svenskar och utlänningar. En första är att välkomna att någon säger det högt. En andra är att acceptera premissen att det finns nationsgränser men att det är onödigt att säga det rakt ut. Och en tredje är att uttalandet går emot mot moraliska uppfattningar om människors lika värde och rättigheter och att det därmed måste fördömas.
Tolkade i ljuset av ”taboo trade off-teorin” kan reaktionerna omsättas i konsekvenser för det partipolitiska landskapet. Den första reaktionen stärker Sverigedemokraternas ställning i opinionen. Den andra reaktionen att det är rätt i sak stärker stödet för partier som är överens med Sverigedemokraterna men som formulerar sig annorlunda, kanske framför allt något annat Tidö-parti. Den tredje reaktionen att uttalandet är omoraliskt stärker stödet för partierna i opposition.
Det viktigaste för kampen om regeringsmakten är fördelningen mellan reaktion två och tre. Om många svenska väljare håller för moraliskt sant att nationsgränser står emot principen om alla människors lika värde kommer talet om ”utlänningar” att gynna oppositionen. Blev valet precis ännu lite intressantare eller är det kanske en fråga som inte bör ställas?
