Winston Churchill lär en gång ha sagt att en nation som försöker beskatta sig själv till välstånd är som en man som står i en spann och försöker lyfta sig själv i handtaget. Oaktat hur god viljan är måste nämligen produktion alltid föregå omfördelning.
Detta grundläggande marknadsekonomiska faktum verkar ignoreras när det gäller den gröna omställningen i allmänhet – och Sveriges gröna prestigeprojekt Northvolt i synnerhet. Så sent som i förra veckan föreslog bolagets före detta vd Peter Carlsson att beskattning borde användas för att öka investeringarna i bland annat hans egen gröna satsning.
Oavsett vad man har för åsikter om skattepolitik och dess eventuella förhållande till gröna högrisksatsningar är det hög tid att realismen i Europas omställningspolitik börjar granskas kritiskt.
Enligt EU:s “gröna giv” ska Europa inom 25 år vara helt koldioxidneutralt och inte släppa ut några växthusgaser alls. Detta kräver en radikal omställning av hela samhället, eftersom dagens jordbruk, industri och fastigheter i stor utsträckning inte kan fungera utan fossila bränslen. Den elektrifiering som ska ersätta dessa ser inte heller ut att vara möjlig i närtid, eftersom Europa samtidigt avvecklar sin planerbara kärnkraft.
EU tillämpar i dag både piska och morot för att tvinga fram denna omställning, dels genom att helt förbjuda förbränningsmotorer från 2035, och dels genom ett utsläppshandelssystem som i princip gör det olagligt att släppa ut växthusgaser från och med år 2042. Samtidigt avsätter man enorma resurser i stöd till förment gröna verksamheter och satsningar som Northvolt.
Oavsett politiska utfästelser om att denna omställning ska få oss att “bada i guld” är Northvolt en illavarslande kanariefågel i den allt syrefattigare gröna guldgruvan. Europa saknar nämligen majoriteten av de resurser som krävs för att tillverka konkurrenskraftiga batterier och elektriska fordon. Dessa råvaror finns däremot i Kina, som äger 60 procent av världens sällsynta jordartsmineraler, producerar 60 procent av världens litium, 70 procent av världens kobolt, 40 procent av världens koppar och 60 procent av världens grafit.
Det är därför ingen slump att även Northvolts totalhavererade batterisatsning var djupt beroende av kinesiska insatsvaror, kinesiska maskiner och regimkopplad kinesisk arbetskraft.
Som direkt konsekvens av EU:s omställningskrav har Kina bara de tre senaste åren gått från 3 till 20% av den Europeiska fordonsmarknaden – samtidigt som Volkswagen varnar för att omställningskraven leder till massuppsägningar och till att man för första gången i bolagets historia tvingas stänga fabriker.
Att vilja minska utsläpp är inte fel, men det mål och den tidsram som Sveriges och EU:s politiska ledare har satt upp är omöjlig att nå utan att stora delar av Europas ekonomi totalhavererar och gör oss helt beroende av det totalitära Kinas smutsiga industri.
Detta är inte ett fåfängligt försöka lyfta den spann man själv står i – utan värre: att låta en främmande makt bära den spann man självsvåldigt ställt sig i.
