”Detta program är olämpligt för barn.” Varningen står i första bildrutan. Den känns som svart ironi, då det som följer skildrar skolvardagen för barn i Sverige.
SVT:s Uppdrag Granskning (UG) visar hur kriminella gäng har trängt in i skolor. Av reportaget framgår att äldre i nätverken styr hur yngre medlemmar väljer skola. Det sker i syfte att kontrollera narkotikaförsäljning på platser där gängen redan gjort insteg. Individers skolval tjänar som verktyg för att bevaka territorium.
Gängen betraktar alltså skolor som områden att lägga under sig och nyttja, på samma vis som olika nätverk dominerar stadsdelar eller har tagit kommando över verksamheter. Skolgården och dess byggnader är ytor för droghandel, vapenförvaring, utpressning och effektiv arena för rekrytering av nya medlemmar. Det här är aktiviteter som pågår hela tiden. Barn i mellanstadieåldern uppvaktas. Värvarna vet vad de letar efter: hetsiga unga killar, utan konsekvenstänk. Någon som beter sig som klassens clown. Det berättar eleven ”Hassan” i programmet.
Det kallas dystopi när en mörk och negativ framtidsvision skildras i film eller litteratur. Här är mardrömmen redan verklighet: Trångsund, Hudiksvall, Limhamn, Kungsbacka och Göteborg är exempel på platser där gängrelaterade konflikter och blodiga uppgörelser skett i eller nära skolmiljön. Det är händelser som lämnat avtryck i medierapporteringen, men dagligen sker destruktiva gränsöverträdelser som i grunden förändrar vad svensk skola är för slags plats.
Hur påtaglig utvecklingen är kan vi ana genom frånvaron av lärarröster i UG:s reportage. Trots löfte om full anonymitet är det bara några enstaka som vågar berätta. Personal som ger sin bild av tillståndet, vittnar om elever som styr skolan med våldskapital. Lärarna är rädda, både för egen del och för att familjemedlemmar ska råka illa ut.
Därför tiger man och vänder bort blicken, även när man anar drogförsäljning eller misstänker vapeninnehav. Joakim Svärdh är ett ljus i en i övrigt hopplös och ansiktslös berättelse. Tills skillnad från de flesta andra talar han under eget namn. På Svärdhs skola vände man trenden med kaos, hög frånvaro och kriminalitet. Polisanmälan sker med en gång, utan pardon. Tvångsförflyttningar av elever görs vid behov. Alla vet om det. ”Vi kan inte vika ner oss för barn” säger han med eftertryck. Han är värd beundran för sitt mod.
Den politiska responsen på reportaget lovar ökade befogenheter till kontroll av väskor och bättre möjlighet att stänga obehöriga ute. Medel tillförs för att förstärka lås och skalskydd. Det låter som om det vore enskilda busar som här och där hovrar runt skolorna, inte förgreningarna av en organiserade brottslighet som är del av en internationell miljardindustri där heder, lojalitet och hierarki utgör värderingsfundament. Skalskydd räcker inte, eftersom det är elever inne på skolorna som svurit att tjäna andra lagar än rättsstatens.
Det här är ”helt oacceptabelt” säger utbildningsminister Johan Pehrson (L) i Aktuellt. ”Skolan ska vara en trygg plats”. Vi har hört löftet förr. Ska politiken på allvar åstadkomma det, räcker inte en liten slant till nytt lås. Det är gängens hela infrastruktur som måste förstöras.
