Varje valrörelse är unik men den nästa år kan komma att bli särskilt speciell. Spaningen bygger på att internationella fenomen som krig, handelskonflikter, amerikanska och kinesiska stormaktsanspråk samt europeisk industriell stagnation i spåren av energiomställningen, liksom Trump-administrationens utmaningar av etablerade rättsordningar och främmande makters påverkansoperationer sätter nya ramar för valdebatten.
Med ramar menas då idéer och föreställningar som definierar vad som kan sägas av partier, journalister och andra aktörer som vill vara en del av normaliteten. I samhällsvetenskapliga sammanhang talar man om ”boundaries of legitimate discourse” eller ”discursive opportunity structure”. Att hävda att barnvaccin ökar risken för autism är ett exempel på en ståndpunkt som går utanför ramarna.
Den ram som har satt gränserna för de svenska valrörelserna under egentligen hela 2000-talet och jag tror kommer att sprängas inför valet 2026 kan kallas ”en progressiv världsuppfattning”. Med det menas en uppsättning löst sammanhängande idéer och föreställningar om sådant som att nationalism är en destruktiv kraft, att nationsgränser är förlegade, att Sverige har ensidiga moraliska förpliktelser gentemot mindre gynnade delar av världen, att vi svenskar gillar olika, att repression är av ondo, att det är ett framsteg när skyddet för miljön utvidgas och fler sexuella minoriteter tillskrivs rättigheter (HBTQI+), att internationella konventioner är skrivna i sten och att Sverige skall vara klimatledande och visa vägen för resten av världen.
Förstå argumentet rätt. Delar av den progressiva världsuppfattningen har förstås ifrågasatts under tidigare valrörelser av framför allt Sverigedemokraterna. Poängen är att försvararna har kunnat använda moraliskt laddade ord som ”högerextremism”, ”demokratihot”, ”rasism” och ”klimatförnekelse” för att signalera att kritikerna ställt sig utanför huvudfåran som utgör samhällsbygget Sverige. Det är alltså den makten att utdefiniera motståndarna som jag tror har försvagats inför valrörelsen 2026.
Det kanske mest bärande elementet i den progressiva världsbilden som utmanas inför valet gäller klimatledarskapet. Under de senaste åren har det blivit allt tydligare hur svårt det är att få till bindande internationella överenskommelser och att Sverige och Europa riskerar att ensamma få bära kostnaderna för en omställning. Ett annat tecken på att gränserna för det offentliga samtalet förskjutits sedan valet 2022 är att det nu talas öppet om återvandring som en lösning på integrationsproblemen.
Men kan gilla eller ogilla utvecklingen, men ett sätt att närma sig förändringen konstruktivt är att se möjligheterna till en ideologisk valdebatt. När det inte räcker med moraliska fördömanden behöver försvararna av progressiva värden förklara i sak hur det klimatpolitiska förebildsargumentet spelar ut i den nya världsordningen och varför konservativa och populistiska kritiker har fel också i andra avseenden.
Med tanke på opinionsläget är det sannolikt Tidö-partierna som har mest att vinna på en skärpt ideologisk debatt inför valet. När man som vänstersidan leder i opinionen är det frestande att låta valrörelsen rulla på i kända hjulspår. Personligen tycker jag dock att det vore ett missat tillfälle att lyfta intresset för valet. Notera också journalisternas roll som medskapare i processen. Vilka frågor ställs till partiföreträdarna, de om hur regeringen skall bildas efter valet eller de om hur partierna tänker sig manövrera i den nya verkligheten?
