Det var som att fönstren slogs upp. Klar, frisk luft strömmade in i rummet. Professor Magnus Gissléns kritik av Folkhälsomyndigheten var så kraftfull att gardinerna fladdrade. Statsepidemiologen vädrade ut unken förvaltningskultur och syresatte en kritisk debatt om bristen på sakkunskap.
Sverige har under lång tid odlat en myndighetskultur som premierar politisk följsamhet snarare än expertis. I många år förkroppsligades denna ämbetsmannatyp av Dan Eliasson.
Han gick närmast sömlöst från rollen som socialdemokratisk statssekreterare till biträdande chef på Säkerhetspolisen, till generaldirektör för Migrationsverket, till generaldirektör för Försäkringskassan, till rikspolischef och slutligen till generaldirektör för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Allt med samma nivå av fackkunskap. Hans viktigaste kompetens, får man förmoda, bestod av kännedom om det politiska systemet.
Det är logiskt.
Vi har inte ministerstyre i vårt land. Men en myndighets framgång hänger till stor del på välvilja från regeringen. En generaldirektör som kan orientera sig i Rosenbads korridorer är bokstavligt talat guld värd. Myndighetens ledningsgrupp behöver vidare folk med god kännedom om hur olika samhällsproblem kan relateras till de varierande politiska mål som sätts på olika nivåer.
Budgetanslagen står i direkt relation till hur väl den egna verksamheten kan passa in i Agenda 2030 eller vilken roll myndigheten kan spela i implementeringen av Barnkonventionen. En rejäl stab av kommunikatörer är nödvändig för att visa hur myndighetens fokusområde utgör ett om inte växande så i alla fall konstant samhällsproblem att åtgärda. En myndighets arbete tar aldrig slut! Behoven är oändliga.
Expertis hamnar dock tämligen långt ner på listan.
Denna sorts myndighetsstruktur tycks skapa en viss typ av samhällselit. Det uppstår ett slags adel, en klass särskilt lämpad för högre ämbeten.
Jag har ingen anledning att betvivla dugligheten hos Folkhälsomyndighetens generaldirektör Olivia Wigzell. Men jag kan inte låta bli att notera att hon har en perfekt bakgrund för rådande system. Det är inte utan att man misstänker att det existerar ett laboratorium där man klonar fram myndighetschefer. Wigzell har självfallet varit politisk tjänsteman i en socialdemokratisk regering. Sedermera generaldirektör för Statens beredning för medicinsk utvärdering, generaldirektör för Socialstyrelsen och nu generaldirektör för FOHM.
Och hennes far var chef för Smittskyddsinstitutet medan mor var generaldirektör för Socialstyrelsen! Det är ett CV som inte kreti och pleti kan matcha.
Expertis, däremot, kan vem som helst med läshuvud och flit tillägna sig. Det borgar inte för pålitlighet.
Vi behöver balansera om vår myndighetsmodell. Det borde generellt vara fler människor med expertkunskaper och färre politiska djur. Det säger jag inte för egen vinnings skull. Jag är journalist, och kan alltså inget särskilt.
Vi behöver antagligen minst en Magnus Gisslén per myndighet. Kan vi börja klona fram sådana istället?
