Det börjar bli lättare att få grepp om samtiden. Det som händer i Sverige och runtom i världen är inte kaos utan turbulensen kring ännu ett ideologiskt paradigmskifte. Liksom 1970-talets kollektivism övergick i 1980-talet individualism och därefter i 00-talets progressiva ordning är ett nytt idésystem på väg att ta över, låt oss kalla det nationalism. Jag förenklar förstås, de ideologiska systemen lever vidare efter sin storhetstid, men ni fattar.
Mycket av dagens diskussion går ut på att beskriva den nya ordningen. Många menar som bekant att det inte handlar om nationalism utan om fascismens återkomst. Jag lägger den debatten åt sidan och riktar i stället uppmärksamheten mot förlorarna. Med förlorare menar jag alla som omfamnar de progressiva värden som dominerat politiken under 2000-talet och som nu får sin hegemoniska position utmanad.
Med progressiva värden syftar jag på sådant som globalism och uppfattningen att nationsgränser är något oönskat, på radikala tolkningar av mänskliga rättigheter och minoriteters grupprättigheter, på föreställningen att internationella konventioner är skrivna i sten, och över lag på värden som kritikerna kallar woke.
Personer som gillar sådana progressiva värden erfar nu att deras utgångspunkter för samhällets organisation ifrågasätts. Givetvis är det mentalt påfrestande att få sina grundläggande värderingar förkastade. Den socialpsykologiska forskningen om kognitiv dissonans vittnar om hur smärtsamt det är när världen inte längre svarar upp mot förväntningarna.
Utan att förminska allvaret i världsläget följer här två förslag på mentala operationer som skulle kunna minska de progressivas frustration med avseende på Sverige. En första operation är att jämföra sig med andra som varit med om att vinden vänder i fel riktning. Ta till exempel den generation föräldrar som på 1960-talet fick se sina barn förkasta normerna de själva tagit för givna. Hur kul var det för dem att höra barnen man uppfostrat till nit och redlighet sjunga revolutionens och den fria kärlekens lov?
Ett kanske mindre trivialt exempel träffar dem som varit vana att vinna politiska diskussioner genom att kunna mest om mänskliga rättigheter, ”anti-rasism”, postkoloniala teorier och andra progressiva urkunder som anger gränsen för gångbara argument. Fundera en stund på alla akademiker i de forna öststaterna som gjorde karriär som uttolkare av den sovjetiska versionen av marxism. När Berlinmuren föll blev deras kompetenser värdelösa över en natt. Så illa är det ännu inte här hemma.
Den andra mentala operationen för frustrerade progressiva är att öppna sig för att de ideologiska motståndarna man avskyr så intensivt ibland har legitima argument för sin sak. Jag tar exemplet med åtgärder för att hitta och avvisa papperslösa som vistas i landet utan tillstånd. Åtgärderna ogillas starkt av progressiva.
Motståndet brukar förankras i mänskliga rättigheter och allas lika värde. När progressiva kritiker intervjuas av journalister får de ibland motfrågan om invandringen inte behöver vara reglerad. Alla seriösa kritiker håller med men säger samtidigt att man som humanist inte bör göra livet svårare för en utsatt grupp i samhället. Där stannar argumentationen.
Det finns dock en uppföljningsfråga som hjälper att bättre förstå varför åtgärderna vidtas: Är det bra för Sverige att de som mottagit ett utvisningsbeslut får hjälp att stanna? För att svara behöver man ta in också det nationella perspektivet. Plötsligt blir det enkla lite svårare.
Så alla bekymrade progressiva – åtminstone på hemmaplan finns det nyanser. Om man orkar se dem finns det något konstruktivt att hämta också ur mörka tider.
