Därför har jag skaffat mig en Davidsstjärna

Jag skäms som göteborgare när jag ser hur långt judehatet har tillåtits sträcka sig i min stad.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS
|

Antisemitismen har under lång tid tillåtits växa sig stark i Sverige. Vi har skapat denna giftiga cocktail av hat genom att se mellan fingrarna på de extrema röster som tagit utrymme i samhällsdebatten – exempelvis de som kallade brandbomberna mot judiska ungdomars firande i synagogan för ett pojkstreck. Eller de som kallar kritik mot islamistiska extrema röster för rasism alternativt islamofobi. Eller de som kallade de radikaliserade ungdomar som reste och stred för IS i Syrien för ”politiserade muslimer.” Som om alla muslimer var presumtiva terrorister.

När de första bilderna rullade in av terrorattentatet i Israel tänkte jag att detta var det värsta jag sett sen filmerna där IS-soldater med stolthet skar halsen av sina motståndare. Hamas kallblodiga massaker av män, kvinnor och barn utan urskillning tyder på en avhumanisering liknande den hos Breivik innan han började mörda ungdomarna på Utöya. Sen blev det ännu värre. 2023 firade judehatet triumfer på gator och torg i Sverige.

ANNONS

Den vänster som förminskar Hamas barbari och gömmer sin antisemitism bakom engagemang för Palestina borde skämmas. Hur är det möjligt att relativisera ett massmord som dessutom pågår i form av gisslantagande? Jag är också vänster men tar avstånd från all sorts antisemitism och jag skäms som göteborgare när jag ser hur långt judehatet har tillåtits sträcka sig i min stad. För det handlar om undfallenhet. Om att vi inte klarat dra en skarp gräns mot extremismen.

Den judiska överlevnadsinstinkten sägs bestå av en god portion humor och jag har mitt i all bedrövelse sett exempel på detta. Men när jag hört av mig till judiska vänner i stan vill hjärtat brista. En vän känner stark oro för sin mamma på det judiska äldreboendet. En annan skriver: ”Det känns ensamt, kallt och mörkt. Jag ser ingen ljus framtid för mina barn och mig själv i ett samhälle där människor firar massmord på oskyldiga.” Det är avgrunden som tittar tillbaka på oss.

Sen mördades två svenska fotbollssupportrar i Belgien. De mördades för att de var svenskar. För att deras tröjor i gult och blått avslöjade dem. Och precis som terroristerna som halshögg barnen i Israel visade denna man sin stolthet över dåden i en film han relativt omgående la ut. Ingen har relativiserat morden genom att hänvisa till terroristens tidigare erfarenheter. Hans liv har säkert inte varit en dans på rosor. Men normal anständighet kräver såklart att vi omedelbart ställer oss på offrens och deras anhörigas sida. Så sker också.

ANNONS

Jag har aldrig varit mycket till fotbollssupporter. Men nu vill jag gå i Sverigetröja för att visa var min sympati ligger. Som jag förstått det är jag inte ensam. Det är bra. När vi viker ner oss för extremismen går humanismen som vi känner den förlorad. På samma vis har jag skaffat mig en Davidsstjärna att hänga runt halsen. För mig är det enkelt. Det handlar om att visa att de drabbade inte är ensamma. Att vi är flera som ser och fördömer terror och avhumanisering. Utan att relativisera och utan att skämmas.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS