Klimatpolitiken är alltid grönare på andra sidan. På detta sätt skulle man kunna sammanfatta Centerpartiets stöd av vänsterblocket – och dess efterföljande realpolitiska identitetskris.
Partiets tidigare ledare Annie Lööf, som inledningsvis krävde platt skatt, hade den libertarianska författaren Ayn Rand som förebild och företrädde den nyliberala så kallade “Stureplanscentern” kom snabbt att överge alla dessa ideal för att istället börja samarbeta med vänsterblocket.
Argumentet för detta var att Lööf ansåg det vara viktigare att hålla Sverigedemokraterna borta från makten än att kunna genomföra partiets egen politik.
Som konsekvens blev partiet allt mindre relevant – ett öde som beseglades av den bortkomne Muharrem Demiroks parentes som partiledare. När det stod klart att Centerpartiet sedan valet 2022 tappat mest stöd av alla partier och nu balanserade på riksdagsspärren, blev situationen slutligen ohållbar, och Demirok ersattes av Annie Lööfs tidigare motkandidat Anna-Karin Hatt.
Hur Hatt väljer att agera i den kommande valrörelsen är betydelsefullt, eftersom både höger- och vänsterblocket sannolikt kommer att behöva centerns stöd för att kunna bilda regering. Ur ett realpolitiskt perspektiv borde inte valet vara svårt.
I ett samarbete med högerblocket skulle Centerpartiet nämligen få igenom majoriteten av sin konstruktiva politik i utbyte mot att tolerera Sverigedemokraterna som regeringsparti.
I ett samarbete med det allt radikalare vänsterblocket skulle Centerpartiet knappt få igenom någonting alls av sin politik – och som salt i såren dessutom tvingas acceptera Vänsterpartiet som regeringsparti.
Dessa två valmöjligheter speglar Centerpartiets splittring mellan stad och land.
För storstadsväljarna är Sverigedemokraterna det stora problemet – och man efterfrågar samtidigt en i flera avseenden orealistisk grön omställningspolitik.
För väljarna på landsbygden är Vänsterpartiet och Miljöpartiet det stora problemet, och man kräver fungerande infrastrukturpolitik där rimliga drivmedelspriser är en central fråga.
Dessa två väljargruppers önskemål är oförenliga, och det enda sättet att kortsiktigt behålla dem båda är att helt enkelt inte bekänna färg förrän efter valet. Mycket tyder på att Centerpartiet än en gång kommer att välja vänsterblocket och att sätta bekämpandet av Sverigedemokraterna framför sin egen politik.
Detta är fel val, för storstadsväljarnas smärta över att behöva tolerera Sverigedemokraterna kommer att dämpas av det faktum att partiet faktiskt kan få igenom stora delar av sin konstruktiva politik – medan landsbygdens väljare riskerar att drabbas extremt hårt av ett nytt MP-radikaliserat vänsterstyre, utan att se något värde i fortsatt isolation av Sverigedemokraterna.
Ett kreatur som ständigt hoppar över gärdsgården i jakt på grönare förutsättningar riskerar dock ytterst att slukas av rovdjur – och fortsätter Centerpartiets hattande kanske det faktiskt är bäst för alla om partiet helt enkelt äts upp av sina rivaler.
