Debatten om migration och integration är olyckligt polariserad. Vänster står mot höger och de båda lägren saknar förståelse för varandras ståndpunkter. Förutsättningarna för konstruktiv politik ökar om parterna slutar betrakta den andra sidan som hycklande verklighetsförnekare (högern om vänstern) respektive rasistiska kryptofascister (vänstern om högern).
En anledning till oförsonligheten i frågor om migration och integration är att människor har cementerat sin uppfattning om rätt och fel. Den som bestämt sig i en komplex fråga blir genast lite dummare. Dumheten yttrar sig i hur man bearbetar ny information. För att bekräfta den egna ståndpunkten avfärdas allt som talar för den andra sidan som falskt och irrelevant. Opinionsforskarna kallar processen ”directional motivated reasoning”. Med ”directional” menas då att man ordnar sin tankeprocess för att avvisa ny information som pekar i annan riktning än den man omfamnar.
Det motsatta förhållningssättet, att vara öppen för att motståndarna kan ha en poäng, kallas ”accuracy motivated reasoning”. En väg till detta ovanliga men önskvärda sätt att förhålla sig till omvärlden är att fundera igenom sådant man reflexmässigt håller för sant.
Jag skall ge två exempel på antaganden som i mitt tycke borde omprövas och därmed öppna dörren till ökad förståelse för den andra sidans ståndpunkter.
Vänstern har ofta en dogmatisk syn på nationalism. Dogmerna kommer till uttryck i resonemang som dessa i en krönika på DN-kultur häromveckan: ”Idéen bygger på den i grunden reaktionära, nationalistiska uppfattningen att det skulle finnas något sådant som en autentisk nationell kultur som kan ’förstöras’.” Om man som skribenten avfärdar alla former av nationalism som reaktionära blir det svårt att bygga samhällen. En fungerande stat förutsätter gränsdragningar och är därmed också exkluderande. Och om en stor andel av Sveriges befolkning inte talar svenska eller har andra föreställningar än svensk-svenskarna om förpliktelser gentemot det allmänna är det svårt upprätthålla den nödvändiga gemensamma solidariteten.
Den som vill hitta stöd i forskningen för nyttan med nationalism kan med fördel läsa på om liberal nationalism. Och om man som vänsterperson orkar utmana sig ett steg till finns det numera seriösa studier som bejakar majoritetskulturens rättigheter gentemot migranter som nyligen flyttat till landet. (Den som eventuellt drar efter andan inför påståendet kan notera att argumentation ändras om minoriteten är en ursprungsbefolkning som samerna i Norge och Sverige eller har en lång historia i landet som de många etniska minoriteterna i Central- och Östeuropa.)
Hos högern är det bristen på ansvarstagande för integrationen som skaver. Jimmie Åkessons Almedalstal illustrerar: ”Det finns inte – och har aldrig funnits – något folkligt stöd för mångkulturalistisk integration.” I och för sig fattar jag vad han menar med ”ett verklighetsfrånvänt elitprojekt, vars innebörd aldrig fullt ut förklarats för väljarna” men upphöjt till princip är resonemanget ohållbart. En fungerande demokrati förutsätter att människor är goda förlorare som må knyta näven i fickan men som förblir lojala mot systemet. Den överväldigande majoriteten av människorna i Sverige röstade på partier som stod bakom migrationspolitiken under de kritiska åren 2002-2014. Att i efterhand ställa sig med armarna i kors går emot systemets premisser.
Dessutom, för att tala sakpolitik, är mycket av kritiken mot Socialdemokraternas nya integrationspolitik besvärande fördomsfull. De flesta med utländsk bakgrund som flyttar in i de förkättrade nybyggda hyreshusen i villaområdena kommer att ställa högre krav på barnen att lyckas i skolan än vad svensk-svenska curlingföräldrar gör.
Det är skönt att vara onyanserad i svåra frågor. Men landet måste fungera. Den som vill bidra till ett bättre debattklimat kan börja med att fråga sig om den andra sidan ändå inte har någon fog för sin sak?
