Vi har ett vagt och avlägset kollektivt minne från tiden före reformationen, Det är minnet av en fet munk som levde gott på gåvorna från vanligt, hårt arbetande folk. Munken som lovade att be eller fira en själamässa när någon dog, om allmosan var tillräckligt stor. Kanske, kanske kunde det förkorta tiden i skärselden.
Stora arv testamenteras till kyrkan, med samma förhoppning. Folket betalade tionde, år efter år. Men så kom Gustav Vasa och gjorde slut på kalaset, konfiskerade rikedomar, kloster och vidsträckta jordegendomar. Bilden av kyrkan efter detta stålbad är en annan. Den brutalt reformerade kyrkan var avskalad och betydligt fattigare. Och det stämmer förstås.
Men på 500 år har mycket hänt och kyrkan vilar återigen skönt på de rikedomar som byggts upp under seklernas gång, avkastningen från kapital, skogen, statsbidragen och, naturligtvis, kyrkoskatten, de runt 15 årliga miljarderna från de fem miljonerna medlemmar. Senaste åren har det gått extra bra och resultatet förra året för kyrkan som helhet hamnade på 2,9 miljarder, en halv miljard mer än året innan.
Det betyder naturligtvis inte att varenda liten församling vadar i pengar. Det finns många landsbygdspastorat som sliter hårt för att klara både fastighetsunderhåll och löner för präster, diakoner, vaktmästare, kantor och kanslist. Men många församlingar har gott om resurser och på hemsidorna presenteras arbetslag som ser ut att kunna hålla igång ett medelstort företag, konfirmander och ungdsledare bjuds på dyra resor till diverse sydeuropeiska pilgrimsorter, lokaler renoveras och allt är tipptopp.
Att rika församlingar inte i högre utsträckning bär bördorna åt de fattiga församlingarna, tyder på ett andligt strukturfel, men som sagt, kyrkan som helhet har finfina finanser. Frågan är om det är en välsignelse eller en förbannelse.
I onsdags sände SVT:s ”Uppdrag granskning” ett reportage om fastighetsskandalerna i S:t Johannes församling i Stockholm. I centrum av historien stod en kyrka i stort behov av renovering. Tornet riskerade nämligen att rasa närsomhelst och det är ju inget vidare. För att frigöra kapital bestämdes det att församlingen skulle sälja en fastighet som varit i församlingens ägo i över hundra år, ett bostadshus på Kammakargatan, en mycket fin Norrmalmsadress.
Det föll sig så att hyresgästerna bildade en bostadsförening och det högsta hönset bland församlingens kyrkopolitiker kunde därmed köpa sina 142 kvadrat Stockholmslägenhet för 3,4 miljoner kronor. Hans von Schreeb, nuvarande ordförande i kyrkofullmäktige, erbjöds lite senare att köpa den nyinrättade vindsvåningen på 344 kvadrat (!) i samma hus. Han försäkrar själv att det var till marknadspris, även om han vägrar uppge summan. En präst som köpte den hyresrätt han bott i, sålde och flyttade efter några år, och gjorde då en vinst på över 7 miljoner kronor.
Nåväl. Femtio miljoner från försäljningen sattes in på ett konto för renovering av kyrkan. Men hur det nu var så blev det ingen renovering utan i stället började man bygga en underjordisk festlokal, med specialdesignat porslin och allt, och den råkade sluka nästan hela summan som hade avsatts för renovering. Tyvärr har bunkersalen inte använts så många gånger på grund av pandemi och lågkonjunktur, men den fick i alla fall ett riktigt fint arkitektpris!
Sedan såldes ytterligare en fastighet och kyrkan renoverades för närmare 100 miljoner kronor. Därefter ansåg sig politikerna nödsakade att sälja kyrkan – med tillhörande underjordisk festsal – för ynka fem miljoner kronor, och nu är den ståtliga S:t Johannes kyrka på Brunkebergsåsen en katolsk kyrka. Bara så där. Av outgrundliga anledningar satte stiftet inte stopp för galenskapen. Och kvar står nu den svenskkyrkliga församlingen med en mindre kyrka med stora renoveringsbehov och utan sina inkomstbringande hyresfastigheter
Det är en helt otrolig historia som rullas upp. Och den avslutas på pinsammast möjliga sätt, nämligen med att en liten detalj i avtalet, som både säljare och köpare försökt sekretessbelägga, avslöjas. För Domkapitlet underkände sekretessen och ”Uppdrag granskning” kunde berätta att i kontraktet ingick att de tio parkeringsplatserna som hörde till S:t Johannes kyrka, även fortsättningsvis skulle få utnyttjas av församlingen.
En av platserna skulle reserveras åt besökare, men de nio övriga skulle – håll i er nu – kyrkopolitikerna som bodde i närheten få förfoga över. Parkeringsplatser är hårdvaluta i Stockholms innerstad. Man måste nästan beundra politikernas förmåga att ordna det fint för sig själva, på församlingens bekostnad!
Ett av de mest kända avsnitten i Jesu bergspredikan lyder: ”Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Man kan inte tjäna både Gud och Mammon.” Det är svårt att tro att kyrkopolitikerna som mjölkar resurserna från den församling de är satta att förvalta, ja så till den grad att de måste sälja av själva kyrkobyggnaden, att de samtidigt kan tjäna Gud...
Jag gissar att anställda och förtroendevalda i många ansträngda småförsamlingar runtom i landet spänner käkarna i raseri när de ser hur pengarna rullar i en rik storstadsförsamling, när de ser hur politikerna skor sig på församlingens tillgångar samtidigt som de vansköter sitt uppdrag. Men slappna av i käkarna.
Det är inte farligt att vara fattig, särskilt inte som kristen församling. Det är på platser där resurserna oftast är små och förhållandena svåra som kyrkan växer som mest: i Afrika, i Latinamerika, i Kina. I kyrkans värld är ett överflöd av pengar, av ståtliga byggnader, fina fastigheter, och vidsträckta skogar en mycket större utmaning.
Man får utgå från att det stämmer, det Stockholmsbiskopen säger i ”Uppdrag granskning”, att händelserna i S:t Johannes inte speglar tillståndet i Svenska Kyrkan. Jag måste också erkänna att det är klädsamt att biskoparna inte uppbär några astronomiska löner, bara något snäpp högre än kyrkoherdarnas, ibland till och med lite lägre. Den systematiska utsugning som kyrkopolitikerna på Norrmalm ägnat sig åt, är sannolikt ett undantag. Men viljan till makt och inflytande över den väldiga koloss som kyrkan återigen har blivit, den saknas sannerligen inte.
Det visar hela det spektakel som kyrkovalet är. I morgon uppmanas vi som är medlemmar att gå och rösta, i ett val där många av de som ställer upp inte ens tror att Gud finns utan bara ser kyrkan som en av flera politiska arenor. Ännu fler vet inget om och skulle aldrig skriva under på kyrkans bekännelse.
Däremot vill de vara med och bestämma över de stora resurserna, på lokal nivå såväl som nationell nivå. Och det framställs som en demokratisk plikt att rösta i kyrkovalet om du är medlem, oavsett om du är engagerad eller inte. Men det är inte nödvändigtvis klandervärt att låta bli. Det kan vara ett sätt att säga att du hellre låter dem som arbetar i kyrkan och är engagerade i det lokala gudstjänstlivet få avgöra var resurserna gör bäst nytta.
