Den svenska skolan skulle vara bäst i världen på digitalisering. Det bestämde den förra regeringen. Naturligtvis skulle vi vara bäst! Det är ju så vi pratar i det här landet, alltså som barn: ”Jag är snabbast i hela världen. Min pappa är starkast i hela världen.”
Nu visar det sig att vi ingalunda, trots målsättningen, blev bäst i världen, utan hamnar på en rätt medioker mittenplacering i en stor internationell undersökning. 4 av 10 högstadieungdomar klarar inte ens att på en grundläggande nivå värdera information de hittar på nätet.
En sak är att att läskunnigheten sjunkit under 2000-talet, så att en fjärdedel av Sveriges 15-åringar i dag saknar förmågan att läsa och förstå innehållet i en bok- eller tidningstext. En sak är att universitet och högskolor larmar om hur svårt deras studenter har att ta till sig större mängder text. Det är alarmerande, för att uttrycka det milt. Men utöver det har svenska elever alltså inte ens en särskilt god förståelse för det medium som vi gjort till huvudnummer i skolan, enligt en internationell studie.
Att sätta Ipads i lågstadiebarnens händer och att ha datorer i varje klassrum innebar tydligen inte att eleverna automatiskt lärde sig bemästra internet och förhålla sig på ett adekvat sätt till informationen där. Antagligen är det nämligen precis tvärtom. För som vi ska se hänger dessa saker ihop i ett negativt samband, läskunnigheten och den digitala kompetensen.
Svensk skola lägger stor vikt vid att undervisa om källkritik. Redan på förskolan börjar pedagogerna prata om detta med stort allvar. Läroplanen för grundskolan framhåller vikten av att kunna förhålla sig kritiskt till information i olika former, och digital kompetens är ett nyckelbegrepp.
Det är utmärkt om svenska elever lär sig att krigskorrespondensen på Tiktok inte är hundra procent tillförlitlig (!), att Wikipedia oftast erbjuder hyfsat korrekt fakta och att det är bra att läsa om samma händelse på flera olika ställen, för att få en någorlunda mångfacetterad bild av ett skeende. Men det tycks finnas en övertro på att ”källkritik” är något som kan läras ut som en fritt svävande förmåga.
Sanningen är ju att förmågan att värdera information på nätet är nära sammankopplad med hur stor omvärldskunskap man har. Den källkritiska frågan: ”Verkar det här rimligt?” är en fråga som bara kan besvaras av någon som har breda baskunskaper.
En sunt kritisk hållning till information är heller inte huvudsakligen en digital färdighet, som man ibland kan få intrycket av. Det finns ett narrativ som gör gällande att traditionella medier berättar sanningen medan nya medier sprider desinformation. Det är sannerligen inte hela sanningen.
Alla med specialkunskaper inom något område – det må vara Mellanöstern, energipolitik eller skogsförvaltning – vet att nyheterna som presenteras i traditionella medier ofta är förenklade. Det är inte bara för att klara navigera på nätet, som vi behöver vara källkritiska. Det handlar minst lika mycket om att kunna värdera det ständiga informationsflödet från politiker, myndigheter och medier som vi medborgare står i.
Och hur kommer man dit? Genom att tillgodogöra sig omfattande mängder fakta. Och hur gör man det? Genom att läsa stora mängder text. Alltså just det där som allt färre ungdomar orkar och förmår. Och varför orkar de inte det? För att skärmarnas ständiga närvaro, och den digitala tillvarons belöningssystem, förstör koncentrationsförmågan.
Alla vi som blev vuxna innan alla skaffade sig smarta mobiler, inser hur mycket våra beteenden förändrats. Vi kan jämföra nu och då. För några år sedan kom den brittiske journalisten Johann Haris bok ”Stolen focus” (som kom på svenska förra året: ”Stulet fokus”, Akademius förlag). Den blev en ögonöppnare för många, en hjälp att inse hur förmågan att fokusera har urholkats och hur förödande för koncentrationen den nya tekniken är. Det gick inte att läsa utan att samtidigt vilja ändra sina skärmvanor drastiskt. Men det var vi vuxna som läste Haris bok, det är vi som minns en annan tid, vi som på olika sätt ser till att skaffa oss stunder och perioder av digital avhållsamhet.
Ungdomarna lever i sina telefoner och känner inte till någon annan verklighet. En färsk enkätundersökning bland högstadielärare visar att alltfler elever inte klarar att läsa ens några sidor i en vanlig lärobok och att de därför får lyssna till texten – hälften av klassen gör så, svarade en SO-lärare. Det blir naturligtvis en ond cirkel, när den svaga läsförmågan inte tränas, men samtidigt är det inte svårt att förstå högstadielärarna som trots allt prioriterar att förmedla ämneskunskaper.
När smartphones och Ipads gjorde sitt intåg på marknaden borde skolan satt upp stängsel och fredat hela skoldagen, så att det skapades en naturlig, lång och sammanhängande tidsperiod när barnen kunde koncentrera sig. Vi gjorde tvärtom. Vi tog in distraktionen i klassrummet, kopplade inlärning till dopaminkickar – och så förstörde vi förmågan till skriftlig informationsinhämtning på en stor del av varje årskull.
Det är ett fasansfullt resultat av en huvudlös naivitet.
Förutsättningarna för såväl källkritik som ”digital kompetens” utvecklas lustigt nog huvudsakligen i en skärmfri miljö. När ska den insikten på allvar sjunka in hos Skol-Sverige?
