I samband med Liberalernas landsmöte i Karlstad försökte flera västsvenska liberalpartister att få partiet att välja en rimlig hållning i regeringsfrågan.
”Vi behöver inga röda linjer. Vi behöver bara en stark liberal kompass. Det viktigaste är inte att motarbeta och diskutera ett annat parti, utan det viktigaste är att ta itu med de utmaningar och ganska svåra problem som Sverige har”, sade Göteborgspolitikern Eva Flyborg (L) till GP inför landsmötet (21/11).
”Antingen låser vi oss vid vem som får sitta i regeringen och offrar politiskt innehåll, eller så fokuserar vi på liberal sakpolitik”, sade Patrik Krantz, vice ordförande för Liberalerna i Göteborg och förbundsstyrelseledamot i Liberalerna Västsverige, från talarstolen.
Tyvärr blev det inte som Krantz och Flyborg hade hoppats på – partistyrelsens halvmesyr vann. Det betyder att efter valet så kommer Liberalerna att säga nej till att sitta i regering tillsammans med Sverigedemokraterna. Däremot kommer partiet att vara öppet för att fortsätta ett nytt Tidösamarbete, något som SD redan har sagt är otänkbart.
Det här betyder inte att det är slut på diskussionen om Sverigedemokraterna. Partiet kommer att förföljas om frågor om SD under resten av valrörelsen eftersom det krävs en liberalpartist för att förstå distinktionen mellan budgetsamarbete och regeringssamarbete.
Liberalerna på riksplanet hade tjänat på att inspireras av några av partiets mer pragmatiskt lagda kommunpolitiker, som inte låter röda linjer stå i vägen. Exempelvis har kommunalrådet Axel Darvik (L) öppnat för att styra Göteborg tillsammans med Sverigedemokraterna. ”Vi skulle inte ha något emot att styra kommunen tillsammans med Sverigedemokraterna lokalt. Jag tror att vi skulle kunna komma överens om mycket, även om vi inte delar allt”, sade Darvik till GP (30/10).
Att Darvik vågar öppna för att samarbeta med Sverigedemokraterna i Göteborg säger något om hur Liberalerna, och inte minst Liberalerna i Västsverige, har förändrats de senaste åren. För några år sedan hade det varit otänkbart att ens dryfta något sådant i medierna. Då var det viktigare att hålla SD borta från makten än att få politiskt inflytande.
Ta Munkedal som exempel. För några år sedan hotade Liberalernas förbundsstyrelse i Västsverige med att utesluta två liberala kommunfullmäktigeledamöter i Munkedal för att de valde att rösta fram en sverigedemokrat som ordförande i kommunfullmäktige, vilket är en mindre viktig post än ordförande för kommunstyrelsen, i utbyte mot att SD röstade på de borgerligas budget. Munkedalsliberalerna ville bryta Socialdemokraternas maktinnehav, men det gillades inte av förbundsstyrelsen. Lyckligtvis vände förbundet till slut och politikerna slapp uteslutning. Historien säger något om hur långt vissa inom Liberalerna har varit redo att gå för att rensa ut politiker som inte är tillräckligt renläriga i sin syn på Sverigedemokraterna.
Men Munkedalsliberalerna var långt ifrån de första att göra upp med SD lokalt.
Torkild Strandberg, kommunstyrelsens ordförande (L) i Landskrona, styrde först med stöd av Sverigedemokraterna när han tillträdde efter valet 2006. Strandberg har inte varit främmande för att välja samarbetspartner beroende på vad som har varit mest gynnsamt för staden. Det är också det logiska valet för en politiker som bryr sig mer om att få något gjort än om att ta hänsyn till partiinterna seminariediskussioner.
I dag styr han Landskrona tillsammans med Moderaterna och Miljöpartiet medan Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna är i opposition. I det senaste valet fick L i Landskrona nästan 38 procent och Strandberg själv fick 3 795 personkryss. Det är siffror som partiledaren Simona Mohamsson (L) bara kan drömma om.
Om fler resonerade som Darvik och Strandberg hade Liberalerna kunnat vara en kraft att räkna med i svensk politik i stället för att vara dess främsta driftkucku.
LÄS MER: Självskadeliberalerna
LÄS MER: Det är inte Sverigedemokraterna som förändrat Sverige
