Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Även framtagandet av abstrakt statistik baserad på personuppgifter bedöms som känsligt i forskningssammanhang.  Bild: ANDERS WIKLUND / TT
Även framtagandet av abstrakt statistik baserad på personuppgifter bedöms som känsligt i forskningssammanhang. Bild: ANDERS WIKLUND / TT

Håkan Boström: Försöker staten stoppa obekväm forskning?

En av Lunds mest välmeriterade forskare riskerar åtal för en studie om våldtäktsmäns bakgrund. Fallet synliggör hur svensk forskning alltmer kringskärs av jurister och byråkrater, men även risken för politiska hänsyn.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I våras publicerade en forskargrupp vid Lunds universitet en omfattande studie om våldtäktsmän i Sverige. Forskarna hade undersökt över 3000 personer som dömts för våldtäkt mellan år 2000 och 2015. Studien tog upp en mängd bakgrundsvariabler, men mest uppmärksammat i pressen blev att 60 procent av våldtäktsmännen hade utländsk bakgrund (SvD 4/3). Syftet med forskningen var att bättre kunna förstå vilka som riskerar att bli våldtäktsmän och därmed kunna sätta in rätt förebyggande åtgärder.

Historien hade kunnat vara slut där. Men i juni anmälde statliga Överklagandenämnden för etiktillstånd (Önep) lundaforskarna till domstol. Skälet angavs vara att forskarna skulle sakna giltigt etikprövningstillstånd. Åklagaren beslöt att lägga ned ärendet. Men Önep gav sig inte utan överklagade till högre instans (Läkartidningen 19/10).

Nu har överåklagaren, Eva-Marie Persson, beslutat att inleda en utredning om eventuellt åtal. Men till Sydsvenskan säger hon att hon först ska tala med Önep om vad det eventuella brottet skulle bestå i: ”Detta är ett ganska nytt område för oss, så vi behöver lära oss lite grann för att förstå vad det är de anser vi ska pröva och vari det brottsliga ligger enligt deras uppfattning” (Sydsvenskan 26/10).

Etikprövningstillstånd behövs när man som forskare hanterar känsliga personuppgifter. Detta gäller även när man enbart studerar registerdata, det vill säga källstatistik. I detta fall rör det sig om en så kallad ”pseudonymiserad” studie. Forskarna själva kan inte identifiera de som ingår i studien, men de har tillgång till en kodnyckel som de kan lämna in till Statistiska Centralbyrån för att få ut anonymiserat statistiskt underlag. Det räcker för att det ska krävas tillstånd. Givetvis går det inte att identifiera någon enskild i den vetenskapliga studie som publicerats.

Saknades det då giltigt etikprövningstillstånd? Forskarna, under ledning av den välmeriterade medicinprofessorn Kristina Sundquist, hade från början ett tillstånd för att studera medicinska faktorer från registren. De kompletterade senare detta tillstånd med en tilläggsansökan för att studera en mängd faktorer och variabler för att studera första och andra generationens invandrare. Däribland uppgav man att man skulle använda sig av Brottsförebyggande rådets registerdata. Kristina Sundqvist menar att man följt etablerad praxis och att de tillstånd man har är fullt tillräckliga. Tilläggsansökan har även godkänts av den lokala etiknämnden i Lund (numera Etikprövningsmyndigheten, som är underinstans till Önep).

Det kan tyckas som en teknisk fråga hur specifik man ska behöva vara i en forskningsansökan om etikprövning. Men det har stor betydelse. Om forskare på förhand ska behöva uppge exakt vilka variabler man kommer studera, eller upptäcka som intressanta, så hämmas naturligtvis forskningen. Ansökningsprocesser är resurskrävande. Om man dessutom riskerar åtal på grund av nya uppslag så kommer många forskare avstå från att ta fram kunskap.

Det är förstås pikant att av alla hundratals studier, som den här forskargruppen utfört enligt sedan länge rådande praxis på området, så är det en studie som uppmärksammats för våldtäktsmäns utländska bakgrund som dras till domstol. När jag talar med Kristina Sundquist säger hon att hon inte kan komma ifrån misstanken att den känsliga frågeställningen – och den uppmärksamhet den fick i medierna – haft betydelse för att hon nu riskerar att åtalas.

Är det bara paranoia? Det är förstås svårt att veta varför Önep väljer att driva just det här ärendet. Men att etikprövningar ibland kan tendera det politiska är belagt. 2018 inkom stiftelsen Det Goda Samhället med en ansökan till etikprövningsnämnden i Stockholm om att undersöka invandrares överrepresentation i brott generellt.

Undersökningen skulle genomföras av sociologen Göran Adamsson, vilket även skedde. Etikprövningsnämnden godkände förfrågan. Men sex ledamöter i nämnden reserverade sig emot beslutet. De menade att en studie som enbart redogjorde för invandrares överrepresentation, och inte tog med sociala orsaker till denna, skulle kunna användas i diskriminerande syfte och därmed gick emot mot kravet att forskningen inte får strida på mot mänskliga rättigheter.

Detta är ett solklart fall av ett politiserat resonemang. Dels anser reservanterna sig veta hur orsakssambanden ser ut på förhand. Dels för man ett resonemang om hur statistiken kan komma att missbrukas, med andra ord om att det handlar om ”farliga fakta” som inte bör tas fram. Sådana tankegångar strider mot fundamentala forskningsprinciper.

Man kan inte på förhand slå fast hur olika samband och orsaksförklaringar ser ut i forskning. Då är det inte längre vetenskap vi talar om. Hela syftet med forskning är att ifrågasätta vedertagna sanningar och utveckla kunskapen. Forskningen ska inte heller ta några hänsyn till hur faktauppgifter kan komma att användas politiskt. Det kan tilläggas att hälften av reservanterna var så kallade allmänrepresentanter med politiska uppdrag (ARW 28/5).

Etikprövningsinstansernas ökande makt har kritiserats av forskare. Tre professorer menar i en artikel i Dagens Medicin att etikprövningen gått från att handla om skydd för enskilda patienter och undersökningspersoner till att bli byråkratisk process där juridisk och formalistisk tolkning av lagtexter kommit i förgrunden. De menar också att etikprövningen numer lägger sig i vad som är rena metodfrågor (Dagens Medicin 28/5).

Att det sker en etikprövning i samband med medicinsk forskning som direkt involverar patienter och försökspersoner är ganska självklart. Likaså att det måste vara reglerat hur känsliga personuppgifter hanteras. Mindre självklart kan det tyckas att även ren statistik, det vill säga forskning på registerdata, omfattas av prövning. Speciellt i de fall när forskarna själva bara har tillgång till ”krypterad” data. Men enligt Etikforskningsmyndigheten är detta internationell standard. Något större problem har det inte heller varit tidigare. Avgörande är trots allt tillämpningen, och det är den som skärpts.

Om etikprövningsnämnderna börjar ställa krav på att forskarna i förväg ska specificera varje enskild variabel som ska undersökas, från ett material man har tillgång till, så riskerar det som sagt att hämma kreativiteten i forskningen och möjligheten att ta fram ny kunskap. Alla forskare vet att riktig forskning är en process där frågeställningar utvecklas under resans gång. Men oklarheter kring vilken grad av specificering som krävs kan också missbrukas till att ”straffa” forskare i efterhand. Även om det inte skulle finnas några sådana motiv i det aktuella lundafallet så är det högst olyckligt med en process där sådana misstankar kan väckas, och inte riktigt går att reda ut.

Många forskare som ägnar sig åt samhällsvetenskaplig kvantitativ forskning menar att deras arbete försvårats de senaste åren och att en hel del forskning inte blir gjord på grund av de allt strängare bedömningarna, detta enligt flera forskare jag talat med. Den etiska aspekten är ofta försumbar. Det handlar snarare om stärkt juristmakt och nitiska tolkningar av dataskyddsförordningen, GDPR. Här finns också ett godtycke där bedömningarna kan skilja sig mellan olika länder, nämnder och instanser.

Utvecklingen innebär att den politiska och juridiska makten över vilken kunskap som kan tas fram i samhället ökar. Forskningens frihet tar definitivt skada av detta. Mot bakgrund av att mycket av den politiska striden idag står kring olika verklighetsbeskrivningar är det allvarligt. Meningsmotståndare avfärdas ofta med att det inte finns forskning som stöder deras argument. Då måste forskningen vara neutral.

Universitetsforskarna har länge varit relativt fristående. Även om forskningsstiftelser i viss mån kan påverka vilken forskning som bedrivs är det främst en kollegial bedömning som ligger till grund. Jurister, byråkrater och politiker ska inte lägga sig i forskningen på praktisk nivå även om de senare styr resurser till vissa områden.

Men forskning kan styras på många sätt. För två år sedan genomförde forskare vid Linköpings universitet en intervjustudie som visade att den kriminologiska forskningen vid Brottsförebyggande rådet kännetecknades av politiska hänsyn, tystnadskultur och hovsamhet mot makten – en kritik som informellt länge funnits mot myndighetsforskning.

Men forskningen kan även hämmas av att källmaterialet inte existerar på grund av myndighetsbeslut. Språkforskaren Mikael Parkvall påtalade nyligen i en intervju med nättidningen Bulletin att det saknas offentlig statistik över modersmålstalande i Sverige (Bulletin 16/9). Orsaken skulle enligt honom vara att det var känsligt, trots att sådan statistik finns i exempelvis Finland. Om myndigheter inte tar fram statistiska underlag kan det vara svårt, dyrt eller rentav omöjligt att undersöka saker för enskilda forskare.

Att nu även universitetsforskarnas frihet inskränks ska inte i första hand tolkas som utslag av en medveten politisk agenda. Det är snarare en del av en allmän trend mot juridifiering av samhället, vars effekter inte sällan är skadliga för verksamheten som bedrivs då kreativitet, oberoende och kvalitet undergrävs. Men en ofrånkomlig konsekvens av utvecklingen är att möjligheterna till styrning utifrån ökar när forskarnas egen frihet minskar. Därmed minskar även vetenskapssamhällets legitimitet hos allmänheten. Det är illa nog. Sverige har svåra samhällsproblem som dagligen drabbar enskilda människor. Det är inte mindre kunskap som är lösningen.

LÄS MER: Brottsförnekande rådet