Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Annie Lööf håller i sitt Almedalstal. Foto: Stina Stjernkvist Bild: Stina Stjernkvist/TT
Annie Lööf håller i sitt Almedalstal. Foto: Stina Stjernkvist Bild: Stina Stjernkvist/TT

Adam Cwejman: För Lööf är alla principer till salu utom en

Största hindret för Centerpartiet att få genomslag för sin politik är märkligt nog dess egen partiledare.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det finns två partier i riksdagen vars väljare på många sätt är mycket lika men där partiledaren för det ena partiet gör allt för att inte låtsas om detta faktum. Låt oss kalla dem A- och B-partiet.

På frågan om hur viktigt väljare anser att arbetsrättsregler, exempelvis turordningsregler är, svarar partiernas väljare, enligt en Demoskopmätning, på nästan precis samma sätt. Skillnaden är obetydlig På frågan om hur viktiga företagens villkor är svarar 69 procent av A-väljarna 4 eller 5 (på en skala från ett till fem). B-partiets väljare är inte långt efter, 66 procent anser att frågan är viktig.

Dessa två partiers väljare är också väldigt eniga om att den som ”tar risker och startar ett eget företag också kan tjäna mycket pengar om satsningen lyckas”. 77 av A-partiets väljare sätter en fyra eller femma på det påståendet. 86 procent av B-partiets väljare svarar på motsvarande vis.

Så fortsätter det. A- och B-partiets väljare tycks eniga om att företag ska ha goda villkor, det ska vara lägre skatter, staten ska hålla sig undan marknaden och att människor ska belönas efter förtjänst. På många sätt är partiernas väljare väldigt lika, när det kommer till marknadens och statens relation.

A-partiet är Centerpartiet. B-partiet är Sverigedemokraterna. Och skillnaderna mellan deras väljare när det kommer till en rad frågor är obetydliga. Det finns också stora skillnader. Men det gör det mellan samtliga partier, även de som i mycket befinner sig nära varandra i vissa frågor.

Men det här bryr sig inte Centerpartiets partiledare Annie Lööf om. I en borgerlig regering skulle hon kunna samarbeta med samtliga forna allianspartier. Till priset av att denna koalition skulle behöva komma överens med Sverigedemokraterna i en rad frågor.

Men Lööf prioriterar hellre Miljöpartiets och Vänsterpartiets sällskap. I miljöfrågor finns sannerligen beröringspunkter med Miljöpartiet. Men gällande jordbrukspolitiken och synen på äganderätten ute på landsbygden finns inget parti mer fjärran Centerpartiets politik. Och det är svårt att komma på ett parti vars ekonomiska politik skiljer sig mer från Centerpartiets än Vänsterpartiet.

Annie Lööf har målat in sig i ett hörn och hon greppar det sista kort hon har: Centerpartiet tänker inte ge SD en millimeter. Det är allt Centerpartiet går ut på nuförtiden. Ingen annan politik partiet driver är längre värd något. Ingen eftergift gentemot MP eller V är för otänkbar. Vad som ena dagen är Lööfs sista gräns mot V kan nästa dag vara helt förflyttad.

Centerpartiet har blivit ett enfrågeparti. Dess tradition av att värna företagarnas villkor, landsbygden och en framgångsrik marknadsekonomi hade utan problem kunnat förverkligas inom ramen för en borgerlig regering. SD skulle knappast opponera sig – de lyssnar nämligen, till skillnad från Centerpartiet, på vad väljarna tycker i sakfrågor.

De omtalade framgångarna från Januariavtalet är egentligen rätt magra. Centern och Liberalerna har av 73 punkter fått igenom 16. 55 sitter fast i utredningar och dras i långbänk medan två inte ens är påbörjade. Detta enligt tankesmedjan Timbros ”Reformbevakaren” där Januariavtalets punkter följs upp.

Det är värt att komma ihåg att Januariavtalet tillkom under en tid då Vänsterpartiet fortfarande accepterade att bli överkört gällande det mesta. Det är annorlunda nu. Dessutom kommer Centerpartiet inte ha Liberalerna med sig i kommande förhandlingar.

Det finns alltså inget som talar för att Centerpartiet kommer få igenom mer som stödhjul till den kommande svaga socialdemokratiska regeringen än tidigare. Partiets politik kommer marginaliseras och underställas de hårda villkor som Vänsterpartiet kommer att ställa på en S-regering. Miljöpartiet kommer också kräva sitt.

Vad är då poängen med Centerpartiet? För den som alltjämt anser att ett riksdagspartis främsta uppdrag är att aldrig förhandla med SD är svaret självklart: Det är att Annie Lööf monomant upprepar sitt budskap om att hon inte samarbetar med "ytterkantspartier" så länge de inte heter Vänsterpartiet.

Men för den som anser att ett riksdagsparti också ska få gehör för de delar i partiprogrammet som inte berör SD (Centern har trots allt ett partiprogram kvar!) är frågan svårare att besvara. Annie Lööf håller så hårt på sina enda princip att hon har tappat alla andra.