Upp till åtta hundra klimataktivister har de senaste dagarna blockerat trafiken i centrala Berlin. Målet är att lamslå den tyska huvudstaden för att påverka regeringen. Det är den hittills största aktionen mot trafiken i Berlin från den radikala miljöorganisationen ”Letzte Generation”, som även gjort sig känd för att attackera världsberömda konstverk i samma syfte.
Ur moralisk synvinkel bör man dock bedöma metoder snarare än syften. I november avled en kvinna efter att ambulans inte nått fram till henne under en liknande blockad. Första dagen av den här veckans protester hindrades 15 ambulanser, aktivisterna släppte inte fram dem trots att flera av dem hade blåljusen på. Aktivisterna publicerade även en konspirationsteori på Twitter om att ambulansens närvaro iscensatts av politiska motståndare.
Den som tror att man räddar klimatet genom att hindra ambulanser från att komma fram har inte tänkt efter ordentligt. Men aktivisterna vet rimligen vad de gör i den konkreta situationen. Stoppar man trafiken på det här sättet är det givet att det kan få allvarliga konsekvenser. De leker helt enkelt med andra människors liv, och de gör det medvetet.
Det är utmärker alla former av extremism. Ändamålet tillåts helga medlen. En rörelse som är övertygad om att den ska ”rädda världen” kommer naturligtvis gå över moraliska gränser. Att deras aktioner är kontraproduktiva för att skapa opinion för miljöfrågan verkar inte gå in, känslan av att göra något är för stark. Respekten för demokratin är också svag. Rörelsen ägnar sig åt utpressning mot lokalpolitiker och partilokaler har vandaliserats.
Bettina Röhl, dotter till den ökända terroristen och RAF-ledaren Ulrike Meinhof och författare till ett flertal böcker om vänsterextremism, menar att utvecklingen följer samma mönster som på 1970-talet. Då började det också med fanatisk övertygelse och civil olydnad, men slutade i en våg av terror med Röda arméfraktionen i spetsen. Självrättfärdigheten och beredskapen att offra någon här och nu för något större är densamma. Det är inte humanistiska tankegångar av det slag som utmärkte den breda amerikanska medborgarrättrörelsen som styr de tyska aktivisterna.
Även det tyska författningsskyddet har varnat för att klimatrörelsen i landet håller på att radikaliseras och knytas samman med den våldsbejakande extremvänstern (som är betydligt starkare i Tyskland än i Sverige). Den tyska kriminalpolisen utesluter inte attentat mot kritisk infrastruktur som gasledningar och tung godstrafik (SvD 8/11). Precis som RAF på 1970-talet understöddes av Östtyskland är det inte heller långsökt att dagens Ryssland skulle ha ett intresse av att understödja en liknande radikalisering.
Naturligtvis är de flesta som engagerar sig för miljöfrågan i Tyskland – de är fler än i Sverige – inte anhängare av sådana metoder. Men landet har en historia av politiskt våld som Sverige och många andra länder saknar. Utrymmet för radikala och extrema idéer är större, så länge de inte formellt andas någon form av fascism. Problemet är förstås att metoderna kan vara in till förvillelse likartade.
Röda arméfraktionen hade stöd av en fjärdedel av tyskar under 30 år, starkast var sympatierna i norra Tyskland (i hög grad det tidigare Preussen). Även i dag är de vänsterextrema grupperna koncentrerade till Hamburg och Berlin i norr och både bland politiker och journalister finns en tendens att ta lätt på extrema metoder från vänster. Aktivisterna har också fått stöd av ett forskarupprop initierat av medie- och samhällsvetare.
I andra delar av landet ser man annorlunda på extremisterna. I Bayerns huvudstad München har exempelvis polisen givits befogenheter att sätta klimataktivister som spärrar trafiken, eller planerar göra det, i förvar upp till 30 dagar. En möjlighet som polisen i Berlin också har efterfrågat men inte fått gehör för.
Extremisterna drar nytta av det breda tyska engagemanget för miljön (Sverige har dock kommit längre i sitt praktiska miljöarbete). Den politiska och mediala debatten har en tendens att koncentrera sig på motiv, trots att de ofta kan vara sekundära för handlingar och utfall. Denna vilja till förenkling, ”Hollywoodifiering”, där man lätt kan skilja på goda och onda är i själva verket en del av problemet.
För våldsverkare och fanatiker kommer att söka sig till ”acceptabla mål” för att få utlopp för sina behov. En pragmatisk politisk kultur är ett betydligt bättre vaccin mot politisk extremism än en kultur som gärna slår fast vad som är rätt och fel, sant och falskt eller gott och ont. På just denna punkt skulle Tyskland tjäna på att bli mer som Sverige snarare än tvärt om.
LÄS MER: Klimatklistrarna sabbar både för miljö och medmänniskor
LÄS MER: Den gröna terrorismen är snart här om vi inte ser upp
LÄS MER: Varning för grön extremism
LÄS MER: Klimataktivisterna har tappat tilltron till demokratin
