Dagens främsta politiska strid handlar inte om vad vi vill med samhället utan om hur samhället ska beskrivas. Striden om verklighetsuppfattningen har kommit att dominera den politiska konflikten. Detta menar Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och Ulf Bjereld, även han statsvetarprofessor samt tidigare S-politiker, i sin essä ”Sanningen som politiskt slagfält” (Timbro förlag). De oroar sig över att många politiker och andra samhällsdebattörer inte tar forskningen på allvar.
Populismen vuxit sig stark just eftersom dess företrädare gör anspråk på en ”egen” sanning, hävdar de. Demker och Bjereld jämför Donald Trump och liknande politiker med vaccinmotståndare. Rörelser som är emot vaccin tar inte hänsyn till forskningen och den empiriska vetenskapen, där det råder brett konsensus om att de vanliga vaccinen som vi ger våra barn i dag inte är farliga.
Kunskap och forskning måste uppvärderas, expertens roll måste respekteras, annars har vi ingen gemensam verklighetsbeskrivning att utgå ifrån menar de. Demokratin hotas, är slutsatsen. Och detta har Demker och Bjereld delvis rätt i. Utan en någotsånär gemensam uppfattning om verkligheten blir det svårt att diskutera, eftersom man då inte är överens om vad det är som ska diskuteras. Därför spelar experterna och forskarna en viktig roll - de hjälper oss att beskriva verkligheten på ett vederhäftigt vis.
Men det finns en risk med att hysa en övertro till att forskningen ska lösa politiska konflikter.
För det första är forskning inte alltid samma sak som en spegel av verkligheten. Även forskare måste välja vilka perspektiv de tolkar sina resultat. Även forskare kan ha fel, eller drivas av en ideologisk övertygelse.
För det andra kan man inte jämföra samhällstrender med medicin, som Demker och Bjereld gör. Den som vill få reda på biverkningarna av ett vaccin kan göra studier och sedan dra hyfsat säkra slutsatser. Men samhället är betydligt mer komplext.
Det är sant att vaccinmotståndarna inte lyssnar på den etablerade forskningen, där det råder konsensus om att de vanligaste vaccinen vi använder i dag inte är farliga, och att motståndarna därför har fel. Men det går inte att säga samma sak om de som röstar på Donald Trump eller Sverigedemokraterna. Hur mycket Donald Trump än far med osanning är det inte "faktaresistens" som har lett till de populistiska rörelsernas framväxt.
Anledningen till att SD, Dansk Folkeparti eller Donald Trump blivit populära är att de svarar mot ett behov som finns i stora delar av väljarkåren. De erbjuder en verklighetsbeskrivning som dessa väljare har saknat. Och att säga att denna verklighetsbeskrivning är "fel" och att väljarna likt vaccinmotståndarna helt enkelt har fel uppfattning om samhället är att göra det enkelt för sig.
Att två personer kan tolka verkligheten på olika sätt beror inte nödvändigtvis på att den ene tror på forskning och vetenskap medan den andre är faktaresistent.
Forskningsstudien som visar att löneinkomsterna ökar är för den ene ett bevis på att samhället blir mer orättvist medan en annan tolkar det som att personlig ansträngning respekteras högre. Forskning som visar att fler personer i Sverige har ett annat modersmål än svenska är för någon ett tecken på att den samhälleliga gemenskapen hotas, medan en annan tolkar det som att Sverige är mer pluralistiskt. Studier som visar på att män och kvinnor har olika preferenser när det gäller yrkesval kan för någon betyda att könsmaktsordningen existerar, och för en annan att män och kvinnor är biologiskt olika.
Det går att mäta allt möjligt med vetenskapliga studier. Men det räcker inte för att ge en heltäckande bild av samhället. För att en beskrivning av samhället ska bli relevant måste man tolka den fakta man har, oavsett om man är forskare, politiker, journalist eller väljare. Det kommer vi inte ifrån.
