Europas ledare kommer vare sig man vill eller inte behöva förhålla sig till de globala utmaningarna.
Europas ledare kommer vare sig man vill eller inte behöva förhålla sig till de globala utmaningarna. Bild: Grøtt

Håkan Boström: Europas framtidsfrågor förtjänar ett större allvar

Europas utmaningar är också Sveriges. De kommande åren står EU inför mycket stora säkerhetspolitiska och ekonomiska utmaningar som skulle förtjäna en mer seriös debatt.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS

EU har betydligt mer att säga till om än många svenskar tror. Inte nog med att en mängd beslut fattas i Bryssel som våra myndigheter måste följa – EU-lag står över svensk lag – en stor del av de beslut som tas här hemma i Sverige grundar sig också på olika EU-direktiv.

I en genomgång som DN gjorde inför förra EU-valet 2019 uppskattades att 37 procent av de 11 500 lagar som Riksdagen hade stiftat mellan 2000 och 2018 hade sitt ursprung i EU-beslut. Situationen går igen på lägre nivåer. Enligt Sveriges kommuner och regioner så påverkas ungefär vart annat beslut på lokal och regional nivå indirekt eller direkt av EU. Till det kommer all tid som ägnas åt EU i förvaltning och politik. EU-frågor upptar en stor del av regeringens arbete och svenska ministrar befinner sig regelbundet i Bryssel.

ANNONS

Det kan vara svårt att tro när man följer den inrikespolitiska debatten. Inte ens EU-parlamentsvalrörelsen har hittills dominerats av de tunga framtidsutmaningar som EU står inför. Det är beklagligt.

Många av de tunga frågor som dominerar EU:s agenda i dag lär också göra det om fem år. Skälet är inte bara frågornas tyngd utan att de saknar snabba och enkla lösningar: Miljö- och energifrågor, säkerhetspolitik och gränsskydd. Andra saker kan förstås tillkomma, men dessa frågor kommer behöva ha hög prioritet i den krishantering som unionen ständigt ägnar sig åt.

Fit for 55 är inget program för hur man håller sig i form i medelåldern. Det är i stället namnet på det klimatmål EU antog förra året, och innebär att EU:s utsläpp ska minska med minst 55 procent fram till 2030 och att EU ska bli klimatneutralt senast 2050. Lagpaketet är mycket omfattande och berör allt från jord- och skogsbruk till transporter, bostäder, energiproduktion och konsumtionsvaror.

Ambitionen är högt ställd. Men räkna med att genomförandet kommer leda till kontroverser, i synnerhet i de fattigare delarna av unionen där ekonomin ofta trumfar klimatåtgärder. Djävulen bor i detaljerna, det vill säga i implementeringen. EU kommer ensamt inte att kunna lösa klimatkrisen – unionen står för sex procent av världens klimatutsläpp – varför det finns goda skäl att väga åtgärder mot kostnader. Det är i första hand teknikutveckling som kan lösa klimatfrågan globalt.

ANNONS

EU:s klimatomställning måste också gå att förena med säkerhetspolitiken. Det handlar framför allt om energi- och livsmedelsförsörjningen. Europa bör helst inte vara importberoende från fientligt sinnade stater eller av producenter och försörjningslinjer som lätt kan slås ut.

EU kommer över lag behöva hantera en värld uppdelad på stormaktsblock. Det kommer bli extra tydligt om Donald Trump vinner presidentvalet i USA i höst. Det får betydelse både för handelspolitiken och behovet av att bygga upp egen försvarskapacitet. Det pågående kriget i Ukraina understryker allvaret. EU måste också hitta en strategi mot Kina, som trots EU:s alla miljösatsningar, håller på att ta över den globala produktionen av miljövänlig teknik såsom elbilar och solceller.

Utvecklingen mot en multipolär värld innebär överlag att EU måste bli ekonomiskt starkare än idag. Unionen lider av begränsad politisk beslutsförmåga, överreglering och lägre tillväxt relativt andra delar av världen. EU halkar också efter i den digitala teknikutvecklingen, inte minst inom AI. Ett grönt, socialt och hållbart EU till priset av ett EU som inte förmår hävda sig globalt kommer inte att kunna rädda världen. Frågan om EU främst ska satsa på egen industripolitik eller slå vakt om den globala frihandeln står just nu och väger.

EU-länderna kommer också behöva stärka sitt militära samarbete inom ramen för NATO. Det handlar inte bara om samordning, utan om att kunna sätta kraft bakom orden vid säkerhetspolitiska kriser och att kunna utveckla gemensamma strategier. En förutsättning är en stark upprustning av den europeiska försvarsindustrin och bättre samordning. EU bör förstås fortsätta samarbeta med USA militärt, men unionen måste också kunna stå på egna ben och kan inte utgå från att Washington alltid är berett att komma till undsättning.

ANNONS

Mycket talar också för att EU kommer att behöva engagera sig mer i Mellanöstern och Nordafrika framöver för sin egen säkerhets skull och för att stävja en migration som riskerar bli okontrollerbar annars. Detsamma gäller egentligen EU:s närområde i sydöst, där förhandlingar pågår om att införliva länderna på västra Balkan i unionen, något Ryssland gör sitt bästa för att sabotera.

Europa står med andra ord inför stora och kostsamma utmaningar som kommer kräva ett ekonomiskt och militärt starkare EU. Det innebär också att EU behöver lära sig att prioritera. Unionen kan inte göra allt. Den bör koncentrera sig på de ”hårda” uppgifterna: försvar, handel, säkerhet. I många vardagsfrågor borde snarare beslutsmakten återgå till medlemsländerna. Detsamma kan sägas om ”kulturkriget” – det vill säga konflikter kring värderingar, identitet och yttrandefrihet. De riskerar att splittra unionen om de i allt för hög grad regleras överstatligt. EU skulle behöva en tydligare vertikal maktdelning, men lär knappast ha tid att ägna sig åt sådana reformer de närmsta åren.

EU-valrörelsen borde handla om de stora perspektiven som i många fall är avgörande för Sveriges framtid och förtjänar att tas på ett större allvar.

ANNONS