Centerledaren har lagt fram sina krav för att släppa fram Stefan Löfven (S) som statsminister. Kravlistan är långtgående: kraftigt sänkta marginalskatter, sänkta ingångslöner, reformerade turordningsregler, en liberalare arbetsrätt och friare hyressättning. Reformer som Centern inte ens fick igenom i regeringsställning under Fredrik Reinfeldt (M).
Annie Lööf tillägger dessutom att Centern inte har några planer på att sätta sig i förhandlingar med S innan statsministeromröstningen nästa vecka, och att det är osannolikt att partiet släpper fram Löfven då.
Tydligare kan en inbjudan med armbågen knappast illustreras. Menar Centern allvar, eller är detta bara ytterligare en akt i höstens politiska teater? I rätt stor utsträckning handlar det om att Centern tydligt vill markera att partiet är borgerligt. Det är ekonomiskt högerliberalt, om det nu undgått någon. Men utspelet måste ändå tolkas som att Centern bereder vägen för en uppgörelse med S längre fram. Partiet vet att ett närmande till S kommer uppfattas som ett svek av många borgerliga väljare. Centern har trots allt under många år nu profilerat sig som Socialdemokratins motsats i den tunga ekonomiska politiken. Därav larmet och rökridåerna under den utdragna reträtten över till S-sidan.
Centern inser naturligen att S aldrig kommer köpa hela kravlistan. Den är ett förhandlingsbud. Får Löfven inte riksdagens förtroende att bilda regering nästa vecka så återstår två statsministeromröstningar och S lär få chansen en gång till. Det blir troligen först då förhandlingarna kommer igång på allvar, om de nu blir av.
Annie Lööfs för ett märkligt resonemang. Till DN ((27/11)) säger hon att Löfven har att välja mellan att vara statsminister och bedriva en liberal borgerlig politik eller att ”värna en S-märkt politik” och stödja en alliansregering. Socialdemokraterna skulle alltså driva allianspolitik och alliansen S-politik. Det är rena snurren.
Genom att överordna målet att inte ge Sverigedemokraterna inflytande har Lööf och hennes parti i praktiken kortslutit höger-vänsterskalan. Den sakpolitik hon företräder skulle hon förstås ha betydligt lättare att få igenom i en regering ledd av Ulf Kristersson (M), även om denna regering skulle vara beroende av SD:s stöd. Att Lööf talar så mycket om att sätta sakpolitiken främst blir i praktiken ett sätt att dölja det faktum att hon prioriterat bort sakpolitiken till förmån för positionering.
Det är förvisso inget fel i att Centern ställer upp krav för en S-samverkan. Det är varje partis plikt att försöka få igenom sin politik. Men självfallet kommer det i slutänden handla om en kompromiss. Socialdemokraterna är trots allt ett tre och en halv gånger större parti än Centern. Liberalerna och Miljöpartiet ska också vara med i båten om regeringen ska tolereras. Slutligen måste Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt förmås att släppa fram denna brokiga skara. Han har redan deklarerat att han inte är intresserad av att släppa fram en regering som ”höjer hyror och sänker löner”.
De fyra partierna; S, MP, C och L har tillsammans 167 mandat. Det räcker för att få igenom politiken gentemot M, KD och SD som tillsammans har 154 mandat. Men det kräver att alla fyra partier i denna ”regnbågskoalition” samverkar under hela mandatperioden. För att släppa fram Löfven handlar inte om att göra en engångsuppgörelse. Ska Löfven kunna regera krävs ett kontinuerligt samarbete kring de stora frågorna, inklusive budgeten.
Ur ett liberalt perspektiv är det förstås bättre att C och L driver en S-regering i liberal riktning än att partierna utan motkrav skulle låta Löfven sitta kvar. Det senare vore helt orimligt i ett läge där svenska folket valt den blåaste riksdagen på mannaminne.
Men en samverkan mellan partier som står så långt ifrån varandra i den ekonomiska politiken är knappast naturlig. Alla inblandade lär ta skada. Liberalerna riskerar sin existens och både SD och V lär kunna räkna med opinionslyft från besvikna socialdemokrater. Valet 2022 kan komma att bli en jordbävning.
Vill mitten riskera det? Det rimliga vore att C och L tänkte om och lät den statsministerkandidat som man gick till val på att stödja regera, nämligen Ulf Kristersson.
