I ett rättvist samhälle spelar det ingen roll varifrån du kommer. Det som däremot spelar roll är vad du gör. I ett sådant samhälle spelar det ingen roll om du föds fattig eller rik, det är dina handlingar som slutligen avgör hur ditt liv kommer att gestalta sig.
Det svenska samhällskontraktet vilade länge på dessa antaganden. Den som gjorde sin plikt kunde kräva sin rätt. Den som var skötsam, laglydig och beredd att arbeta hårt kunde komma från vilka förhållanden som helst och ändå skapa sig ett gott liv. Den höga skatten kom på köpet men kunde i någon mening legitimeras så länge som staten höll sin del av avtalet och garanterade världens bästa skola, sjukvård och omsorg liksom fred, frihet och jämställdhet.
Men staten håller inte längre sin del av avtalet. Det betyder inte att vi står inför en total kollaps, ty, sådana kommer oftast smygande i välordnade (folk)hem. Men när tillräckligt många trådar samtidigt börjar ge vika mals väven långsamt, men hejdlöst, ned.
Söndagen den 16 juni gick jag med barnvagnen på en av Stockholms huvudgator. Vi var på väg till lekplatsen och av praktiska skäl hade jag mobilen i fickan. Jag avslutade ett samtal med min man, lade ned den igen för att tio sekunder senare upptäcka att någon stulit den.
Saken polisanmäldes. Handläggaren på andra sidan suckade uppgivet när hon förstod mitt ärende. Det pågick en rån- och stöldvåg men polisens möjligheter att åtgärda saken var små, fick jag till svar. Efter en dag lokaliserades telefonen till en omskriven förort. Jag ringde åter polisen och uppgav den exakta adressen där den fanns. Handläggaren undrade om jag önskade komplettera ärendet med de nya uppgifterna. Frågan gjorde mig ställd, men eftersom de inget kunde göra spelade det ju inte heller någon roll att de visste var den fanns. Logiskt, såklart.
Söndagen den 30 juni blev vår lille son kraftigt magsjuk. Han slutade kissa, kaskadkräktes och blev helt lealös. Efter fyra timmars kamp anlände vi till en överfull barnakut. En (1) läkare ansvarade för hela avdelningen, en (1) annan för den intilliggande vuxenakuten. Utanför stod poliser som under kvällens gång spärrade av entrén. Den här kvällen sköts det nämligen på tre platser i Stockholm.
Vi väntade i drygt fyra timmar men fick aldrig träffa någon läkare. Däremot fick vi veta att personalen på barnakuten denna kväll också tjänstgjorde på vuxenakuten på grund av den kaotiska situationen där. Eftersom sonen aldrig fick träffa någon läkare kunde vissa åtgärder, såsom dropp, inte sättas in. Logiskt, såklart.
Två anekdoter på två veckor som vittnar om ett högskatteland som tar sina strävsamma medborgare för givna. Nej, jag blev inte våldtagen eller rånmördad, min son lämnades inte att dö på akuten. Men är det där gränsen för det acceptabla ska gå?
Är det nya normala att man ska rycka på axlarna åt stölder och att sjuka barn snällt ska få vänta när de gängkriminella tas om hand av sjukvården? Att man tar taxi i stället för promenad på kvällen, att man tänker på vad ens barn har på sig för kläder och skor för att minimera risken för överfall av gäng som ser dem som lätta offer?
Nej, detta är inte normalt och får aldrig bli det heller, oavsett hur vanligt det än är eller riskerar att bli. Inte heller är det rättvist att en kriminell minoritet ska förstöra livet och tillvaron för den stora skötsamma majoriteten. Sverige blir inte ett bättre land av att alla får det lika dåligt, den metoden är prövad på andra håll med välkänt resultat.
Statens eftersatta kärnområden måste restaureras i grunden om Sverige återigen ska kunna bli ett land i vilket laglydiga och strävsamma människor, oavsett bakgrund och bostadsområde, tillåts leva i trygghet och i vetskap om att det lönar sig att göra rätt. Alternativet är allt annat än rättvist.
