På frågan ”Anser du att man bör förbjuda demonstrationer som kan kränka någon person eller grupp?”. Svarade 28 procent av de tillfrågade ja. Det framgår i den Novus-mätning som SVT:s Politikbyrån lät göra efter påskupploppen.
Uppdelat på kön är kvinnor (39 procent) mer positiva än män (18 procent) till att förbjuda demonstrationer som kan uppfattas som kränkande. Även uppdelat på partitillhörighet finns skillnader. Mest positiva till förbud är socialdemokratiska väljare (40 procent). Mest negativa till förbud är Sverigedemokraternas respektive Liberalernas väljare (79 och 71 procent).
Det går inte att undkomma misstanken att många svarar på frågan just mot bakgrund av påskupploppen. När de tänker på en”kränkande demonstration” dyker den hjälmprydde Rasmus Paludan med sin enmansbokbränning upp. Vilken dåre, sånt behöver vi inte, går kanske resonemanget.
Det är förstås långt fler än de närmast berörda, det vill säga de muslimer som tar illa vid sig av koranbränning, som har svarat att de kan tänka sig ett förbud. Är det omtanken om minoriteter i Sverige som motiverar önskan om förbud? Eller en rädsla att vissa konflikter kan spåra ur?
Det finns en ilska så stark i Sverige att det utmynnar i besinningslöst våld så starkt att det förorsakar över hundra poliser fysiska skador. Om man inte direkt har någon idé hur en sådan aggression ska hanteras kanske man föredrar att inte konfronteras med den över huvud taget. Bättre att skjuta konflikten på framtiden. Det man inte ser, det lider man inte av.
Betänk en stund vad ett potentiellt förbud skulle kunna innebära. Det är ändå en tredjedel av befolkningen som är positiv. Och centerledaren Annie Lööf dryftade i en intervju med SvD att det kanske vore en idé att förbjuda demonstrationer i ”utsatta områden” eller under den muslimska fastemånaden ramadan. Idén om någon form av förbud eller inskränkning är alltså inte helt främmande heller för vissa politiker.
En sådan lagstiftning skulle förstås inte kunna utformas på ett sätt som enbart förhindrade Paludanska koranbränningar. Även andra demonstrationer kan potentiellt betraktas som kränkande skulle potentiellt kunna förbjudas.
Abortmotståndare med stora plakat på döda foster är inte särskilt populära bland vissa. En demonstration för sexuella minoriteters rättigheter kan för andra framstå som oerhört stötande och på tvärs med deras livsåskådning. För många som flytt undan det kommunistiska förtrycket i Östeuropa är själva åsynen av Kommunistiska partiets fana på första maj inte bara kränkande utan påminner om svåra trauman.
Beroende på vem man frågar är både det ena och det andra kränkande. Det blir så i ett pluralistiskt samhälle. Vi håller inte med varandra. I synnerhet om man blandar personer med olika kulturell bakgrund, religion och syn på vad som är accepterat i offentligheten. Vi gillar olika. Det är förstås spännande men innebär också potentiellt konflikter.
Att anpassa sig till den som kräver respekt och lydnad för sina känslor är för många lockande. Det kanske upplevs som ett tecken på omtanke att hörsamma den kränkte. Men det skapar enbart ett kuvat och ofritt samhälle.
