Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Jonas Lindstedt
Bild: Jonas Lindstedt

Anna-Karin Wyndhamn: En skola som struntar i faktakunskaper sviker barnen

Att lära ut gedigna ämneskunskaper är det bästa verktyget för att rusta barnen att tänka kritiskt. Dessvärre har den svenska skolan länge bortsett från detta enkla faktum.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Det är en besynnerlig sak att läsa läraren Filippa Mannerheims bok ”Konsten att undervisa” (Gothia, 2021). Det märkliga är alls inte innehållet: Här beskrivs och förklaras det pedagogiska hantverket på ett metodiskt vis. Utrustad med solida argument och lång erfarenhet försvarar Mannerheim den föreläsande läraren.

Nej, besynnerligt är hur allt detta – stommen i undervisningen – under lång tid avfärdades som både föråldrad och fel. Så till den grad att läraryrket nära nog ändrades i grunden. Så hade utan tvivel skett, om det inte vore för lärare som Mannerheim, som hållit emot och pekat på motsägelser och absurditeter i stödmaterial, pålagor och direktiv.

Eller för forskare som exempelvis professor Jonas Linderoth, som 2016 drog ner brallorna på både lärarutbildning och pedagogikämnet. I ”Lärarens återkomst” (Natur & kultur) synade han övertron på individualiserade arbetsformer, liksom demoniseringen av den lärare som berättar, förklarar och instruerar. Det är föreställningar som har skadat svensk skola. En hel del av dem lever än.

Mannerheim visar hur styrdokumentens och bedömningsmatrisernas fixering vid abstrakta förmågor som kritiskt tänkande, analys, reflektion och resonemang, leder lärare att lägga tonvikten vid just detta. Och det sker på bekostnad av elevens grundläggande ämnesorientering. Det blir mindre träning i att nöta in baskunskaper och greppa sammanhang; sådant som i stycken fordrar just en föreläsande lärare.

LÄS MER: Borgerligheten kan bättre än att försvara marknadsskolan

Nu går det inte att föra vidare kritiskt reflekterande resonemang utan ämneskunskap om det man ska vara kritisk till. Icke desto mindre är det vad eleven ombeds och uppmanas göra. Den som betvivlar påståendet, kan titta på valfri mellan- eller högstadieelevs provfrågor i valfritt ämne. Jag tappade själv hakan då mitt mellanstadiebarn förväntades i skrift föra ett etiskt resonemang med ledord som rättvisa, solidaritet och empati.

Det finns exempel på elever som tror sig analysera demokratibegrepp, reflektera över medeltidsmänniskan eller utreda våldet i det antika Rom, när de i själva verket fabulerar fritt på basis av inga eller suspekta källor.

Eleverna har då lärt sig att spekulera med finess på ett sken-akademiskt språk, men saknar den kunskap som de behöver för att källkritiskt stå pall för allehanda konspirationsteorier. Det är i sanning en sorglig ironi om läroplanens fordran på att eleven drar egna slutsatser, ger i utdelning en svajig relation till faktakunskaper. Det är i så fall dåligt för precis alla.

Detta med kritiskt förhållningssätt är värt att dröja vid. Finge jag önska något vore det skolpersonal som ser det som sin plikt att ifrågasätta pålagor och idéer som står i direkt konflikt med den levda lärarerfarenheten. En slags pedagogisk olydnad, om man så vill.

Det kan visserligen kosta en konflikt med en rektor eller en skolchef, som tror sig ha skådat ljuset i en ny metodik som varken kräver inköp av nya läroböcker eller förberedelsetid. För elevernas skull är det värt att sätta emot, för allt vad den gamla katedern håller. Hade det funnits mer av sådan kritisk självständighet, sprungen ur tillförlitlig lärarprofessionalitet, hade skolan sannolikt sluppit en del av de värsta dikeskörningarna.

LÄS MER: Det måste bli slut på våldet mot lärarna

LÄS MER: Det går att skapa goda förutsättningar i skolan