”Det finns inga bra eller dåliga skolor i Sverige. Däremot finns det skolor med bättre förutsättningar och skolor med sämre förutsättningar”, twittrade nyligen läraren "HP Tran".
Först blev jag provocerad, då jag menar att det både är felaktigt och dumdristigt att påstå något sådant. Självfallet finns det skolor som är bättre och sämre, som allt annat här i livet. Sedan blev jag irriterad, då det kan tolkas som att lärarens betydelse är obefintlig. Ja, jag förstår självfallet att förutsättningar spelar en stor roll för skolan. Det är exempelvis väl känt att kopplingen mellan föräldrars utbildningsnivå och barnens skolresultat är stark.
Ofta när någon talar om skolans förutsättningar åsyftas bara det man får. Men på samma sätt som en kommun kan ge en skola bättre förutsättningar genom att skjuta till mer resurser, kan en skola skapa bättre förutsättningar för eleverna genom att stärka undervisningen med bättre arbetsmetoder.
LÄS MER: Skolan behöver sina bakåtsträvare
Låt mig ta ett exempel. Som högstadielärare arbetade jag på en skola med en tydlig profil. Undervisningen skulle genomgående vara traditionell och läxor var normen. Både regler och konsekvenser vid överträdelser var tydligt fastlagda. Vi jobbade alla mot ett gemensamt mål.
Låter det skrämmande eller stelt? Det var tvärtom, ramarna gav oss lärare goda förutsättningar. Vi var trygga och kunde fokusera på undervisningen. Inte en sekund fick jag ägna åt att förhandla mot eleverna om regler, och de kunde inte heller spela ut lärare mot varandra. Samma regler gällde ju överallt.
Senare bytte jag skola och började undervisa på en anrik gymnasieskola i innerstan. Eleverna hade toppbetyg, lönerna var bra och skolan samarbetade med universitet. Optimala förutsättningar, eller hur? Ja, men det spelade föga roll då skolan saknade ordentlig struktur. Lärarna jobbade individuellt, inte ens ämneskollegor delade prov eller lektionsplanering. Regler var helt upp till varje enskild lärare, så ribban sattes ofta av den slappaste. Tro mig, det är ett sisyfosarbete att försöka införa regler när varje klassrum är som ett självstyrande rike.
LÄS MER: Det kanske inte är skolan som gör att barn mår dåligt?
Visst, det finns lärare som skulle kalla det för ”professionell frihet”. Någon skulle säkerligen också rynka på näsan åt skolor som har centrala regler för ordning och lektionsstarter. Säkerligen hade de även hävdat att det viktiga är lärarens ledarskap. Visst är det viktigt, men är det tillräckligt? Om allt handlar om lärarens kompetens, är det ju också lärarens fel att en klass är stökig. Men om klassen ifråga aldrig har blivit tvingad att följa regler eller möta konsekvenser?
Men en individs talang är inte tillräcklig för att kompensera för ett system som brister. Skolan är av sin natur en mer kollektivistisk samhällsinstitution, och borde därför betraktas mindre som en individuell plattform för superlärarens karriär.
"HP Tran" har inte rätt, men han har en poäng: förutsättningar spelar roll. Men vägen till framgång går inte via offerskap. Låt oss inte glömma att förutsättningar inte bara är något man får, utan också något man kan skapa.
