Under måndagen presenterades regeringens höstbudget för kommande år. Det är en rejält tilltagen lunta på 80 miljarder i satsningar. Merparten går till skattesänkningar riktade mot hushållen. En barnfamilj där bägge föräldrarna arbetar kan få cirka 2000 kronor mer i plånboken varje månad.
Ekonomerna är ense om att hushållens konsumtion måste stimuleras. Konjunkturen vill inte ta fart och arbetslösheten är högre än på länge. Dessutom har exportindustrin fått det svårare i en värld som präglas av osäkerhet och tullkrig. Den inhemska marknaden måste så att säga hjälpa till för att hjulen ska börja snurra.
Många hushåll har dessutom haft ett par tuffa år till följd av höga räntor och stigande matpriser. På så sätt är det en rimlig budget. Det hindrar inte att den samtidigt bär tydliga drag av valfläsk, alltså kortsiktiga utgiftsökningar för staten som kanske inte är helt optimala ur ett strikt samhällsekonomiskt perspektiv.
Det gäller framför allt den tillfälliga halveringen av matmomsen från 12 till 6 procent som beräknas kosta staten hela 37 miljarder kronor. Inget talar för att denna halvering blir tillfällig. Framtida regeringar lär knappast våga höja den igen.
Matmomsen sänktes 1990 till dagens 12 procent, bland annat för att gynna bönderna, sedan dess har de flesta ekonomer velat höja upp den till standardsatsen 25 procent. Skälet är att en låg matmoms i första hand gynnar de som har råd att köpa dyr mat trots att låginkomsttagare lägger en större andel av sin privata budget på livsmedel.
Vill man gynna låginkomsttagare finns det betydligt mer träffsäkra metoder, som riktade skattesänkningar och bidragshöjningar. Att regeringen nu väljer att göra tvärtemot vad ekonomerna förespråkar kan bara förklaras med att man vill ge intryck att av att göra något åt de höga matpriserna. Det återstår dock att se hur mycket av de sex procenten som verkligen omsätts i lägre priser och hur mycket som bara blir ett stöd till livsmedelsbranschens marginaler.
SD har drivit på för den sänkta matmomsen och i budgeten finns även andra mindre skattesänkningar som ser ut att bära SD:s prägel – som sänkt dansbandsmoms och sänkt skatt på släpvagnar.
Välfärden får nöja sig med mindre satsningar. Mest går till skolan som får drygt 4 miljarder, mycket av dessa satsningar är dock styrda mot specifika områden. En stor del av skolsatsningen går exempelvis till att höja likvärdigheten – det vill säga till skolor i socioekonomiskt utsatta områden. Att regeringen inte satsar mer på sjukvården och kommunerna i budgeten kommer säkerligen utnyttjas av oppositionen.
Varken regering eller opposition lär dock vara särskilt intresserade av att diskutera det som kanske är mest väsentligt. Sverige tar nu tar tydliga steg bort från den svångremspolitik som präglat landet ända sedan 1990-talet. 2020-talet har präglats av vidlyftiga budgetar. Det har sin förklaring i återkommande ekonomiska kriser, men mycket talar för att statskassan snart kommer gå med långsiktigt underskott.
Förra året övergav riksdagspartierna överskottsmålet, som stipulerat att staten ska gå plus över konjunkturcykeln. Det var ett klokt beslut. Sverige har behövt investera. Inte minst i infrastruktur och försvar. Statsskulden är dessutom låg. Men regeringarna framöver kommer få svårt att ens klara ett balansmål. Det ska till ett under för att inte gå med underskott över konjunkturcykeln. Utöver höstbudgetens 80 miljarder i satsningar tillkommer 50 miljarder i ofinansierade satsningar på försvaret och stöd till Ukraina. Hur de ska betalas är höljt i dunkel. Regeringen avser också låna upp mångmiljardbelopp för att finansiera ny kärnkraft.
Till saken hör att regeringen inte satsat särskilt mycket på att få upp tillväxten i form av strukturreformer. Högre tillväxt skulle annars innebära högre skatteintäkter framöver. Vissa satsningar görs på att få ned arbetslösheten och gynna näringslivet, så som höjda anslag till arbetsmarknadsutbildningar och stöd till elproduktion och elintensiv industri. Där finns även satsningar på flyg- och sjötrafiken. Men det är knappast tillräckligt.
En rödgrön regering kommer knappast ha lättare att prioritera tillväxtfrämjande åtgärder. Vänsterpartiet vill som bekant kraftigt höja anslagen till välfärden. Miljöpartiet vill storsatsa på klimatåtgärder. Oavsett vem som vinner valet nästa år kan vi alltså räkna med att det kommer grävas allt djupare hål i statsbudgeten och att Sveriges problem med låg tillväxt och hög arbetslöshet riskerar bita sig fast. Förr eller senare kommer notan för den kortsiktigheten att kännas av.
