Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Det är inte konstigt att känna obehag när man läser om att någon annan drabbats av brott. Bild: Fredrik Sandberg/TT
Det är inte konstigt att känna obehag när man läser om att någon annan drabbats av brott. Bild: Fredrik Sandberg/TT

Karin Pihl: Egovänstern tror att alla bara bryr sig om sig själva

Gemene man kommer inte falla offer för brottsligheten. Men det är inte därför man oroar sig.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det finns en "konflikt om konflikten" som pågår parallellt med debatten om de verkliga brotten. Ska man oroa sig över kriminaliteten i Sverige? Frågan har blivit extra aktuell efter att Brottsförebyggande rådet, Brå, släppt en rapport som visar att antalet anmälda rån mot barn mer än fördubblats mellan år 2015 och 2019.

Ändå är risken liten att man själv eller någon närstående drabbas av rån, eller för den delen skjutningar och sexualbrott, menar en del debattörer. Journalisten Jan Guillou skrev i Aftonbladet att det är populistiskt att tycka att kriminaliteten lamslår våra liv.

De flesta som drabbas av skjutningarna är folk som råkat befinna sig på ”fel” plats vid ”fel” tillfälle, eller är kriminella själva. Risken för gemene man att komma emellan är låg, skriver Guillou. Slutsatsen är därför att politikerna överreagerar när de vill ta i ordentligt mot våldet.

Det stämmer så långt att den som är skräckslagen för att sätta foten utanför dörren bär på en starkt överdriven rädsla. Risken att man själv ska hamna emellan en skjutning är extremt låg, det är sant. Och det vet alla. Det är därför folk inte har barrikaderat sig i sina hem. Sverige befinner sig inte i en inbördeskrigsliknande situation, som vissa kanske tycker – eller åtminstone tror att andra tycker.

LÄS MER: Kriminalitetens orsaker måste också bekämpas

Men det innebär inte att politiker eller folk i allmänhet känner ”fel” när de oroas över brottsligheten. Eller att vi inte ska ta kriminaliteten på allvar. Uppfattningen att man är en irrationell populist om man oroar sig över rån och skjutningar bygger på en udda premiss – att ”svennebanan” i villaområdet inte kan känna någon empati med förortsmamman vars son blivit ihjälskjuten. Att folk läser nyheterna om dödligt våld och förnedringsrån, rycker på axlarna och tänker att det inte rör dem i ryggen. Synd för dem, men det är inte mitt problem.

De flesta människor fungerar inte så. Den som ser ett TV-inslag med en mor som gråter över sin döda son, en tonåring som kanske bara förväxlats med någon annan och fallit offer, kommer med största sannolikhet tänka att det kunde varit mitt barn.

Det går att rationellt förstå att risken är mycket låg att detsamma kommer hända det egna barnet, och samtidigt leva sig in i en annan människas situation. Folk är inte kallsinniga egoister. Det är en viktig orsak till att folk tycker illa om brottsutvecklingen, trots att man själv inte drabbas.

Egentligen är det självklart. Och det är lite ironiskt att det är just vänsterskribenter som Jan Guillou som står för en egoistisk människosyn. Som förutsätter att människor inte bryr sig om andra medlemmar av samhället, eller samhället som helhet.

Om man använder samma resonemang på andra politiska områden märker man att vårt samhälle skulle utvecklas till ett, för att använda ett vänsteruttryck, nyliberalt helvete med den logiken.

Varför ska vi bry oss om fattigpensionärerna? De är ju ändå i minoritet bland alla pensionärer. Risken att man själv blir fattigpensionär är låg, så länge man ser till att ha tjänstepension och kanske gör några bra investeringar på börsen. Och varför ska vi bry oss om corona, hålla avstånd, ha munskydd och vaccinera oss, det är ju ändå en liten minoritet som riskerar att dö. Eller ta barnen som inte klarar grundskolan. Varför ska vi lägga energi på dem? De flesta går det ju bra för, 86 procent går ut med godkänt. Lite spill får man räkna med. Unga med psykisk ohälsa? Samma där. De är en minoritet. Strunt i dem!

Nej, så kan man inte resonera. I alla fall inte om man har minsta uppfattning om att samhället ska vara någorlunda jämlikt, och att en persons lidande på ett sätt angår oss alla.

Solidaritet, kallades det förr i tiden.

LÄS MER: Så orsakade svenska politiker brottsvågen

LÄS MER: Dagens brottsbalk biter inte på de gängkriminella