Pusterviks stora sal var fullsatt när Folkuniversitetet under tisdagen ordnade panelsamtal med olika forskare på temat ”de kriminella gängen”. På scen satt fyra beteendevetare från Göteborgs och Lunds universitet.
Ska vi komma tillrätta med den organiserade brottsligheten måste vi förstå den. Forskningen kan här bidra med värdefulla perspektiv. Sedan är det en annan sak att vägen ofta är lång från förståelse till att verkställa effektiva åtgärder, vilket också påtalades under kvällen.
Socialsekreterare, lärare och poliser har sina specifika uppgifter. Samordnade insatser är oftare lättare att önska i teorin än att genomföra i praktiken, speciellt som orsaksförklaringar till ett visst beteende ofta kan vara komplexa och omstridda. Insatserna för att komma till rätta med beteendet blir därför inte sällan både dyra och svårorganiserade.
Det finns cirka 5 000 kriminella gängmedlemmar i Sverige, uppdelat på 200 nätverk, enligt polisen. De svenska gängen är ofta löst organiserade och kan skifta medlemmar. Men hierarkierna finns i bakgrunden. Vad som kan se ut som ungdomsgäng dirigeras inte sällan indirekt av vuxna med stort våldskapital. Gängkriminaliteten drabbar inte bara vanliga medborgare utan har även börjat bli systemhotande i forma av hot och utpressning mot myndigheter, rättsväsende och företag. Något som skapar rädsla och göder en tystnadskultur.
Utanförskapets mekanismer är väl belysta. Trångboddhet och resurssvaghet försvårar studiero och får barnen att hänga ute. Andra generationens invandrare får andra referensramar än sina föräldrar, och kan lätt hamna i en identitetskris. Skolor i utsatta områden dras med disciplinproblem och bristande svenskkunskaper.
Sociologen Jari Kuosmanen talade om en ”kompensatorisk manlighet” där statussymboler, attityd, våldskapital och fysisk styrka blir ett sätt att ”vara någon” när vägen till framgång på ”normalt sätt” till synes ligger stängd för de unga män och pojkar det rör sig om.
Bristen på konstruktiva vuxna förebilder framhölls av flera i panelen. Föräldrar som är arbetslösa eller har ett jobb med låg status kan få svårt att fylla den rollen. Å andra sidan påpekades också att långt ifrån alla som växer upp under sådana förhållanden slår in på den kriminella banan. Familjeförhållandena är centrala även ur andra aspekter än de socioekonomiska. Värderingar och psykologiska faktorer spelar stor roll.
Här kan man också påpeka att universitets disciplingränser riskerar att försvåra förståelsen för varför en person dras med i kriminalitet. Det är ofta en grupp forskare som ser till det sociala, en annan till det individualpsykologiska och en tredje till ärftliga och biologiska faktorer. I själva verket samspelar alla dessa variabler.
Socialantropologen Anna Hedlund betonade vikten av det förebyggande arbetet, men menade också att samhällets insatser för att stoppa nyrekryteringen till gängen ofta fungerat illa hittills. De dåliga skolresultaten i utsatta områden indikerar att problemen kommer att förvärras. Utan utbildning är det svårt att etablera sig i dagens samhälle.
Polisforskaren Micael Björk framhöll att den omfattande polisreformen som inleddes 2015 på många sätt försvagat polisens förmåga att bekämpa brott, något som kan ha bidragit till våldsutvecklingen, enligt honom. Bland annat slogs narkotikapolisen sönder och mängder av erfarna utredare lämnade yrket. Ett veritabelt fiasko med andra ord.
Kristina Alstam, doktor i socialt arbete, betonade avhopparverksamhetens roll och att den behöver stärkas och trösklarna sänkas. Många gängkriminella som ”kommit upp sig” lever i själva verket ett liv präglat av stress, rädsla och missnöje. Men de har samtidigt svårt att på egen hand växla bana då de både ekonomiskt och socialt ”sitter fast” i sin situation. Även om exit-hjälp ofta är kostsam så är alternativet sämre ur samhällets synpunkt.
Att legalisera lätta droger för att komma tillrätta med den ekonomiska brottsligheten avfärdades däremot av panelen. Kuosmanen påtalade att erfarenheten från Kanada visat att den illegala droghanteringen inte minskat av sådana åtgärder. Björk framhöll att de organiserade kriminaliteten har andra lönsamma inkomstkällor och kan anpassa sig till det.
Att fånga upp ungdomar som är på väg in i kriminalitet och samtidigt försöka bryta gängledarnas makt är troligen det effektivaste samhället kan göra. Men det är svårt, kostsamt och kräver engagemang från andra än myndigheterna. De utsatta områdena präglas av ett svagt utvecklat civilsamhälle över de etniska gränserna och låg lokal tillit. Idrotten och skolan kan dock spela en överbryggande roll.
Det bör slutligen understrykas att hårdare straff, stärkta polisiära befogenheter och behovet av en strikt migrationspolitik, inklusive utvisning av kriminella icke-medborgare – rätt utformade – inte står i motsättning till behovet av förebyggande insatser. Tvärtom. Hårda och mjuka insatser förutsätter varandra för att fungera.
