Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

PJ Anders Linder: Dagens brottsbalk biter inte på de gängkriminella

Moderaterna har rätt i att dagens brottsbalk är illa anpassad till verkligheten.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

I förra veckan lovade Moderaterna att göra en ”fullständig och genomgripande översyn av hela strafflagstiftningen” ifall de vinner valet 2022 och det blir regeringsskifte. Det handlar om att den då 60 år gamla brottsbalken ska göras om i grunden.

Förslaget kom mitt i de många budgetutspelens tid och har gått tämligen obemärkt förbi. Alla miljardlöften hit och dit och alla spekulationer om hur regeringen ska tråckla sin politik genom riksdagen har tagit uppmärksamheten i anspråk.

Det är ytterst angeläget att det blir ändring på den punkten. Moderatförslaget är nämligen av helt avgörande betydelse för att Sverige ska komma tillrätta med den brottslighet som allt fler i vårt land ser som tidens mest brännande och angelägna fråga.

LÄS MER: Daltandet med unga kriminella måste få ett slut

Brottsbalken klubbades 1962, började gälla 1965 och har sedan dess ändrats i större och mindre enskildheter mer än hundra gånger. En särskilt olycklig justering skedde 1989, då tanken om straff som ett sätt att skydda samhället från brott tonades ned och det infördes en regel om att domstolar så långt det är möjligt ska avstå från att döma till fängelse. Professorn i rättsvetenskap Bo Wennström nagelfar dessa olyckliga beslut i den mycket läsvärda boken Om straff och fängelser, som publicerades i fjol.

Resultatet är en strafflagstiftning som stämmer utomordentligt illa överens med situationen som råder i dag. Gängbrottslighet, hämningslöst vapenvåld, systematiska övergrepp i rättssak och tonåriga vanekriminella bemöts utifrån en filosofi som utgår från att brottslingar är stackare som råkat köra i diket och mest behöver en åthutning eller två för att åter ta sig upp på den smala vägen.

Organiserad brottslighet ingår inte riktigt i kalkylen, ej heller att individer redan i mycket unga år kan välja brottslighet som karriärväg i förakt för Svenssonlivets tristess, disciplin och mediokra inkomster. Vi bemöter dagens verklighet med gårdagens önsketänkande: undvikande av inlåsning in i det sista, exceptionellt korta strafftider, straffrabatter vid omfattande brottslighet, generell frigivning i förtid.

Särskilt allvarligt är sannolikt de utomordentligt lama reaktionerna på unga förövares brottslighet. Som domaren Krister Thelin säger till nättidningen Bulletin (5/7): ”Man kan göra sig skyldig till omfattande och allvarlig kriminalitet under ungdomsåren och ’cementera’ sin kriminella läggning utan några mer ingripande reaktioner från samhällets sida än samtal med socialsekreterare.”

Konsekvenserna? I Sveriges Radios Kaliber säger en polis från Linköping att de i dag nog har fler rånmisstänkta under 15 år än över. Varför? Jo, 16-17-åringarna lär ha ”gått vidare till annan typ av brottslighet som kanske är ännu grövre”.

Sannolikheten är ytterst låg för att vi ska komma till rätta med problemen genom nya korrigeringar i en i grunden feltänkt brottsbalk. Utöver allt annat angeläget i brottsbekämpningen behöver Sverige ett straffrättsligt omtag: en glasklar och otvetydig signal från politiken till rättsväsendet om att nya tankar gäller och att staten tillhandahåller resurserna som gör att de kan få full effekt.

LÄS MER: Brottsbekämpning kräver ett samhälle med självförtroende

LÄS MER: Så orsakade svenska politiker brottsvågen