Sverige sticker ut när det gäller brottslighetens karaktär. Det är ett faktum som ansvariga politiker ofta känner sig obekväma med. Men när stiftelsen Tryggare Sverige under tisdagen anordnade ett heldagsseminarium om brottsligheten i Göteborg talades det klarspråk. Det sker 250-300 brottsanmälningar på ett dygn, enbart i Göteborg. Drygt 60 gängkriminella sitter just nu häktade i staden och bara dygnet före seminariet hade tre personrån inträffat här.
Trots att Sverige satsar mer på sociala insatser och omfördelning än många andra jämförbara länder så har flera av våra europeiska grannar klarat att ta sig an de problem vi inte klarar att hantera. Stiftelsens generalsekreterare, Magnus Lindgren, framhöll att vi inte ska vänja oss vid sakernas tillstånd i Sverige eller se dem som ”det nya normala” – för det är inte normalt.
Lindgren nämnde ett antal länder som inte har de problem Sverige har på olika områden. Holländsk blåljuspersonal behöver inte eskorteras när de kör in i utsatta områden. Nederländerna har inga bostadskvarter där brevbärare, vaktmästare och hemtjänstpersonal emellanåt behöver polisbeskydd. Tyskland har en tiondel av Sveriges dödsskjutningar bland unga män, trots att vapnen ofta smugglas till Sverige via Tyskland, eftersom det är här efterfrågan finns. Italien har nästan inga problem med omfattande anlagda bilbränder och våra nordiska grannländer har mycket färre nedbrända skolbyggnader. I Spanien är sprängdåd mycket ovanliga.
Syftet med exemplen är inte att peka på att allt är frid och fröjd i andra europeiska länder. Bara att det inte finns någon naturlag som säger att Sverige måste plågas såsom idag. Vi har dem för att vi har fattat en mängd olyckliga och ogenomtänkta beslut. Vi har så att säga försatt oss i den här situationen själva. Eller vi och vi. Ansvaret faller naturligtvis i första hand på politiker och beslutsfattare.
Lindgren räknade upp vad han såg som de största misstagen och orsakerna till Sveriges belägenhet. Man kan tala om den svenska modellens urspårning. Det enorma miljonprogramsprojektet på 1960-70-talen, i kombination med byggandet av funktionsseparerade stadsdelar, skapade otrygga miljöer i förorterna. Man bröt här med en tusenårig byggnadstradition genom att aktivt skapa anonymitet och bristande social kontroll. Väldigt få kom att bo och arbeta i samma stadsdel i dessa områden. Det blev därmed svårt att ha koll på barnen och grannarna. Det var det första stora misstaget, som vi lever med än. Parallellt förstatligades polisen 1965, vilket tog bort en lokalt förankrad och närvarande ordningsmakt. Även här blev anonymiteten härskande.
Brottsligheten ökade föga överraskande starkt på 1960- och 1970-talen. Men just då kom brottslingar att ses som offer för samhället som skulle få vård. Straff sågs som något omodernt. När sedan den grova och organiserade MC-kriminaliteten sköljde in över landet i slutet av 1980-talet stod svenska myndigheter handfallna. Lägg till det en misslyckad narkotikapolitik från den här tiden som gett oss de högsta dödstalen i Europa, polisbrist och den ena misslyckade polisreformen efter den andra, obefintlig kontroll över vilka som befinner sig i landet och så förstås ett unikt högt mottagande av utomeuropeiska migranter rakt in i social utsatthet.
Bara under 2015 sökte 70 384 personer under 18 år asyl i Sverige, varav hälften var ensamkommande och 92 procent pojkar (källa SCB). Det är välkänt att pojkar i denna ålder har störst risk för att hamna i kriminalitet. En risk som förstås förstärks om man är avskuren från sina normala sociala nätverk och familjeband.
Svenska makthavare, svensk social ingenjörskonst, svensk progressivism, svensk socialdemokrati i kombination med åratal av en tandlös och anpasslig opposition. Där har ni förklaringen. Jobbet med att vända skutan har bara börjat.
