Göteborgs studenter har firat valborg i Trädgårdsföreningen sedan 1935. Men förra onsdagen skedde något som inte brukar hända: rektorn för Göteborgs universitet, Malin Broberg, blev avbruten av skrikande Palestinaaktivister under sitt traditionsenliga tal. Ett klipp från sajten Doku, som bevakar svensk islamism, visar hur aktivisterna skriker ”hur många barn ska dö”, ”shame on you” och ”du har blod på dina händer”.
Det här är långt ifrån första gången som Palestinaaktivister i Göteborg försöker förstöra olika evenemang. För ett år sedan var Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch i Göteborg för en afterwork inför det stundande EU-valet. Då avbröts mötet av demonstranter som ropade ”blod, blod, blod på era händer”. Bara några månader tidigare, i november 2023, var statsminister Ulf Kristersson (M) med om samma sak i Göteborg.
Förra hösten saboterades den utrikespolitiska debatten i riksdagen av Palestinaaktivister som kastade tomater på utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M). Sedan dess har riksdagen behövt ta till flera åtgärder för att höja säkerheten. Dels handlar det om rent fysiska åtgärder, numera finns det ett nät uppsatt mellan åhörarläktaren och kammaren för att höja säkerheten i riksdagen. Dels handlar det om utökad närvaro av vakter och polis i samband med känsliga debatter. Det är ett tydligt exempel på hur Palestinaaktivisternas metoder påverkar politiken: de skapar fler barriärer mellan politiker och väljare.
Det är inte bara Palestinaaktivisterna som struntar i hur andra påverkas av deras aktivism. Klimataktivisterna i Återställ våtmarker-rörelsen har blivit känd för att blockera vägar, störa fotbollsmatcher, riksdagsdebatter och till och med populära program som Let’s dance och Melodifestivalen. För några veckor sedan klättrade två aktivister från Återställ våtmarker upp på kulturarvet Vasaskeppet och höll ett tal om torvbrytning. ”Jag surrade mig, likt Odysseus, vid masten”, sade en av aktivisterna (Expressen 16/4).
Det krävs ett stort mått av självupptagenhet för att bete sig som aktivisterna gör. De verkar anse att deras sak trumfar precis allting annat. Och de struntar fullkomligt i hur andra påverkas av deras aktioner. Det spelar ingen roll om deras rytande förstör politiska debatter, tv-program eller nationalklenoder. Deras sak är alltid viktigare.
Det är svårt att förstå varför aktivisterna fortsätter med samma taktik. Om sabotage hade varit ett vinnande koncept – hade de inte redan uppnått sina mål vid det här laget? Aktivisterna brukar svara att de fortsätter eftersom ingen lyssnar på dem. Det är svårt att låta bli att höra dem, med tanke på hur högt de skriker. Det går alldeles utmärkt att höra vad de säger utan att hålla med dem, men den insikten verkar ha gått dem förbi. Att lyssna och att lyda är nämligen två helt olika saker.
De verkar tro att om de bara skriker lite högre, om de bara förstör lite mer, kommer de till slut att tvinga människor att göra som de vill. De borde inse att den taktiken har nått vägs ände för länge sedan. Att fortsätta att sabotera för andra kommer enbart att alienera potentiella meningsfränder, inte vinna nya.
