Med några månaders mellanrum verkar de ha portionerat ut sina avgångar, politikerna i L. Partisekreteraren Jakob Olofsgård avgick i mars månad. Samtidigt avgick jämställdhetsministern Paulina Brandberg. Tidigare hade riksdagsledamoten Robert Hannah gått över till Moderaterna.
Det här är inga sundhetstecken. Det påminner snarare om folk som i tysthet lämnar ett sjunkande skepp. Kaptener brukar ju i sådana lägen gå ned med skeppet. Men inte Johan Pehrson. Han väljer nu, utan vidare förklaring annat än att han vill göra annat, att avgå och lämnar bakom sig ett parti som med omkring två procent i mätningarna närmar sig evigheten.
Liberalerna har inte haft det lätt det senaste decenniet. I takt med att Sverigedemokraternas stöd växte i riksdagen under 2010-talet så blev den största politiska frågan den om regeringsbildningen. När de borgerliga inte längre kunde samla egen majoritet i riksdagen så lät sig Liberalerna utnyttjas för att hålla SD bortanför den politiska makten. Olika uppgörelser med S och C säkerställde det.
Men hur väl gick det att göra motståndet mot SD till politisk huvudfråga? Varken Liberalerna eller Centerpartiet belönades. I stället så förlorade L förtroende bland borgerliga väljare som prioriterade en borgerlig regering, även om en sådan får stöd av och förhandlar med SD. Och Centerpartiet har sent omsider insett att det är en tunn soppa att bara vara emot SD på bekostnad av allt annat.
Sedan insåg nog många inom L att det inte var en så klok idé att fortsätta på det här spåret. Det leder ju bara till eviga S-regeringar och en avsaknad av politiskt inflytande. Så efter att Jan Björklund hade avgått försökte både Nyamko Sabuni och Johan Pehrson med att rätta till felen.
Men förtroendet bland många borgerliga väljare var redan förbrukat. De hade gått vidare och tänkte nog att Liberalerna inte går att lita på. Men när dörren väl öppnades för SD-samarbete så förlorade man även de väljare som inte hade något till övers för ett sådant samarbete.
Man hade, metodiskt och i flera steg, lyckats alienera precis alla, genom att vackla och göra SD till huvudfråga. Nu står Liberalerna knappt kvar med någon. Och det är illa för ett parti som under många år – i jämförelse med andra partier – saknat egentliga kärnväljare. Liberalerna har under flera decennier förlitat sig på att vara ett givet andrahandsval för M- och S-väljare.
Men de konstanta sidbytena och en inre opposition mot både Sabuni och Pehrson har gjort att många inte vet var de har partiet idag, för att inte tala om morgondagen. Så trots att Liberalerna har utvecklat sin politik, kunnat samarbeta någorlunda friktionsfritt inom Tidöregeringen, så har de gamla såren kvarstått och stödet för partiet har inte ökat.
Och nu står man inför ett partiledarbyte kort inpå nästa val. Det spelar egentligen mindre roll vem Pehrsons efterträdare är eller vilken politik hon eller han driver. Beslutet fattades redan på 2010-talet att göra politiken sekundär till frågan om vem man samarbetar med och hur. Det kan vara temat för Liberalernas sista kapitel.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varje torsdag skickas ett nyhetsbrev ut med samtidsbetraktelser och analyser. Följ instruktionerna och anmäl dig här.
