Första gången USA på allvar involverade sig i Europas angelägenheter var i april 1917. Det var då landet, under president Woodrow Wilson, förklarade krig mot Tyskland och centralmakterna under Första världskriget. Stödet till den vinnande ententen, bestående av bland andra Frankrike och Storbritannien, gjorde att Wilson fick en huvudroll i förhandlingarna som ledde fram till Versaillesfreden 1919. Wilson ville se ett Central- och Östeuropa oberoende av imperier som Habsburg, Tsarryssland och Tyskland.
Mellankrigstiden innebar ett internationellt mer återhållsamt USA. Landet genomgick stora ekonomiska bekymmer och statens roll expanderade enormt. Vid slutet av 1930-talet hade USA vuxit fram till en isolerad jätte, ovillig att involvera sig i det alltmer oroliga Europa eller Asien. Allt detta kom att förändras när landet, med Japans anfall mot flottbasen Pearl Harbor, 1941 drogs in i kriget.
Andra världskriget innebar att USA vid krigsslutet tog plats som en av världens två supermakter, jämte Sovjetunionen. Storbritanniens och Frankrikes tid som världsledare var över. Oavsett om republikaner eller demokrater styrde i Vita huset under kalla kriget, fanns det ingen tvekan om att landet skulle vara internationellt involverat, ständigt och överallt – på gott och ont.
Sovjetunionens fall innebar inte att den här ordningen förändrades. Den republikanske presidenten George H.W. Bush och Bill Clinton fortsatte på samma internationella linje – inget ändrades under vare sig George W. Bush eller Barack Obama. Det är först med Donald Trump som det har skett en rejäl positionsförflyttning, mer lik mellankrigstidens isolationistiska linje. Med Trump (och sedermera Biden) avslutades delvis USA då tjugoåriga närvaro i Mellanöstern.
Även för Europa innebar Trumps första mandatperiod något nytt. När Trump höll sitt välkända tal i Nato-högkvarteret i Bryssel 2018 var de församlade europeiska ledarna chockerade. Trots att det knappast kunde ha varit någon nyhet, kom hans budskap – att USA inte kunde fortsätta bekosta Europas säkerhet – som en kalldusch. Han varnade även européerna, och i synnerhet tyskarna, för att göra sig beroende av rysk gas och olja. "Hur kan ni få er energi från en person som ni vill bli skyddade ifrån?" undrade Trump. De europeiska ledarna drog inte djupare slutsatser av Trumps besök.
Det finns en viktig historisk symbolik i vad som skedde under början av 2010-talet. Efter finanskrisen 2008 gjorde sig USA energioberoende gällande olja och gas och fick en fantastisk tillväxt av moderna teknikbolag (Meta, Google, Apple, Microsoft, Amazon). Samtidigt förbjöd EU gasutvinning genom fracking, vilket gjorde kontinenten beroende av rysk gas. Den europeiska ekonomin stagnerade, missade teknikrevolutionen och hamnade hopplöst bakom USA och Kinas tillväxt- och produktivitetssiffror. Som lök på laxen skedde också historiska nedskärningar i de europeiska militära utgifterna.
Det var detta Europa som snubblade in i det fullskaliga krig som Ryssland inledde 2022. Ett Europa som trots alla varningar – likt Rysslands invasion av Georgien 2008 eller Ukraina 2014 – hade nedrustat och blivit beroende av amerikansk militär närvaro. Det är också detta Europa, som alltjämt befinner sig ekonomiskt på efterkälken, som nu måste hantera en andra Trumpadministration.
Trump har nominerat senatorn Marco Rubio till sin utrikesminister. Samme Rubio uttryckte redan under våren att varken Ukraina eller Ryssland kommer att segra i det pågående kriget. Med andra ord: Ukraina kommer, om man tror Rubio, inte kunna återta Donbass, än mindre Krimhalvön. Men Ryssland kommer inte heller uppnå sitt mål att stycka Ukraina. Samme Rubio röstade emot det omfattande stödpaket till Ukraina som gick igenom tidigare i år med motiveringen att det finns mer angelägna inrikespolitiska prioriteringar.
I absoluta tal har USA militära stöd varit störst till Ukraina. Inräknat stöd till Ukrainas civila administration överstiger dock stödet från EU-länder. Men utan amerikansk hjälp kommer inte Europas stöd att räcka till – om inte produktionen av militärt materiel ökar rejält. Europa kommer, oavsett vad som sker under 2025, behöva ta ett betydligt större ansvar för Ukrainas försvarsförmåga och fortsatta överlevnad som oberoende demokratiskt land. Det kommer att behövas med tanke på att Ryssland just nu ständigt trycker tillbaka Ukraina längs med den långa fronten i Donbass.
Det går förstås inte att veta med säkerhet vad Trump kommer att göra under 2025. Men en sak är säker: Ukraina kan inte strida utan omfattande stöd från USA och Europa. Även om Ryssland har ekonomiska problem, lider landet ingen brist på nya rekryter, till skillnad från Ukraina.
Donald Trump som president under 2025 påverkar den andra stora europeiska ödesfrågan: ekonomin. För Europas (och Kinas) del väntar sannolikt en kombination av olika sorters handelstullar. Även om Biden accepterade merparten av de som infördes mot Kina, med syftet att skydda amerikansk ekonomi från billiga importer, talar mycket för att detta bara var början.
Trump är en utpräglad merkantilist, i bemärkelsen att han betraktar global ekonomi som ett nollsummespel, det vill säga att vinster i ett land sker på bekostnad av tillväxt i ett annat. EU och Kinas överskott i handeln med USA – det vill säga att båda exporterar mer till USA än vad de importerar – är inget som Trump kommer att ignorera. Europas redan försvagade industrisektor kommer sannolikt att få nya problem när Trump strävar efter mer inhemsk produktion och oberoende.
Det är viktigt att komma ihåg att Trumps första administration (2016–2020) på många sätt var politiskt begränsad. Trots majoritet i både Senaten och Representanthuset var Republikanerna ett splittrat parti med många folkvalda som låg närmare George W. Bush, Mitt Romney eller John McCain – den gamla skolans republikaner. Den sortens interna motstånd finns inte längre.
Republikanerna är idag fullkomligt Trumpstyrda, och det innebär att det är slut med gratisluncher för Europas del. Det betyder inte att Nato är överspelat eller att USA inte kommer att använda sin makt internationellt. Däremot kommer säkerhets- och handelspolitiska samarbeten vara betydligt mer villkorade.
Antingen kan man i Europa vänta på det oundvikliga som väntar de kommande åren, eller så börjar man i Europa på allvar förändras. Mycket hänger på vad som sker i EU två dominerande länder: Frankrike och Tyskland. I det förstnämnda landet är en försvagad Emmanuel Macron inne på sista versen. I Tyskland vandrar den svage Olaf Scholz mellan regeringskriserna. Det är inte något Europa i högform som möter den nya verkligheten med Donald Trump.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
