Energiminister Ebba Busch ska inte bestämma om det ska byggas kärnkraftverk i Sverige. Det ska ske på marknadens villkor. Den salvan avlossade Svenskt Näringslivs vd Jan-Olof Jacke i tisdagens Rapport-sändning i SVT. Även statliga Vattenfalls vd Anna Borg har fallit in i liknande tongångar. Hon menar att det statliga bolaget som affärsdrivande ska se till sin egen lönsamhet – inte vad regeringen vill.
Det märks att dessa näringslivstoppar är ovana vid att inte få sin vilja igenom. Men de borde gå en grundkurs i demokrati, eller varför inte studera regeringsformen. Om regeringen vill bygga kärnkraft så är den i sin fulla rätt att göra det. Regeringen styr riket och den nuvarande regeringen har ett folkligt mandat i ryggen att föra en annan energipolitik än den förra. Den inte bara kan – den ska – föra den politik den blivit vald att föra. Läser de regeringsformen kommer de finna det där inte står att ”all offentlig makt utgår från marknaden” utan att den utgår från folket.
Visst kan Anna Borg hänvisa till gamla ägardirektiv. Men den nyvalda regeringen har varit tydlig med sin inriktning. Som ägare av Vattenfall kan och kommer regeringen skriva om ägardirektiven. De kanske också bör skaffa sig en ny vd.
Även Jacke är ute snurrar. Den svenska kärnkraften byggdes upp i mycket nära samverkan mellan staten och kapitalet. Statliga Vattenfall, som då var ett statligt affärsverk, och privatägda ASEA spelade bägge en central roll. På dåvarande statsminister Tage Erlanders tid fattades de viktiga besluten mellan stat och näringsliv ute på Harpsund, sådan samverkan föregick dock S maktinnehav. Utan statens mycket aktiva roll hade det inte blivit någon svensk kärnkraft. Det är faktiskt likadant över hela världen. Energiförsörjningen är så politiskt central, dyr att anlägga och strategisk viktig att ingen stat överlåter sådana beslut till ”marknaden”.
Det finns än en gång anledning att påminna om att ”marknad” är ett annat ord för konkurrens, inte för företagsintressen. Marknaden klarar ofta utmärkt att på egen hand producera varor och tjänster till allas gagn när det verkligen finns utrymme för konkurrens. Den klarar sig däremot sällan på egen hand när investeringsbesluten är så stora att konkurrenter inte kan öppna och starta verksamheter efter marknadens svängningar. Det är därför byggandet och drivandet av kärnkraftverk alltid kräver olika former av statliga garantier och regleringar.
Att göra detta till en ideologisk fråga är helt missriktat. Professor John Hassler – och han är inte ensam – har påpekat att aktörerna på energimarknaden är för få och stora för att man ska kunna tala om en fungerande marknad (SvD 23/8). Bolagen kan räknas på ena handens fingrar. Samägande och halvstatligt ägande är legio i branschen. Det är i sig inte konstigt givet de enorma investeringskraven och behovet av expertkunnande. Men det betyder också att vad som är affärsmässigt riktigt för dessa storbolag inte nödvändigtvis sammanfaller med vad som är bäst för svenska folket – inkluderat den absoluta majoriteten av Sveriges företag som behöver en billig och stabil elförsörjning. Oligopolföretagen som dominerar den svenska elmarknaden tjänar exempelvis stora pengar på att det råder elbrist. Det står nämligen inga konkurrenter bakom hörnet, beredda att starta upp alternativ elproduktion med kort varsel.
Den rödgröna regeringen har under lång tid kraftigt gynnat utbyggnaden av vindkraft och missgynnat drivandet av kärnkraft med hjälp av skatter och regleringar. Den tidigare alliansregeringen, där Centerpartiet ingick, är också medskyldig. ”Marknaden” – det vill säga ett mycket litet antal storbolag med statliga Vattenfall i spetsen – har anpassat sig till dessa politiska signaler.
Nu gör den blå regeringen tvärt om, eller försöker i varje fall väga upp den tidigare förda politiken. Tanken på någon slags "teknikneutral politik" är för övrigt i hög grad en illusion. Att bygga stora kärnkraftverk går inte att jämföra – ur risksynpunkt – med att bygga många små vindkraftverk. Det betyder inte att det senare är bättre för konsumenterna. Stora kärnkraftverk ger en stabilare elförsörjning. Inte ens byggandet av den senaste generationen små kärnkraftverk kommer klara sig utan statliga garantier enligt en färsk studie från konsultfirman WSP (DN 6/12).
Att lägga om politiken innebär alltid att man stöter sig med intressen som investerat in sig i den tidigare politiken. Regeringen bör dock stå på sig. Det är inte EU-byråkrater, Svenskt Näringsliv eller statligt anställda chefer som ska bestämma landets politiska inriktning. Storbolagen kommer investera i kärnkraft om politiken gör det lönsamt. Men att politiken tar initiativet är inget suspekt. Det är nödvändigt om Sverige ska få en ekonomiskt och ekologiskt hållbar energiproduktion.
