Skandalen i Alingsås har skakat om Kommunsverige. Två kommunalråd, ett moderat och ett socialdemokratiskt, avgick efter att GP publicerat utdrag ur privata chattar. I dessa gjorde de båda kommunalråden tillsammans med en vänsterpartistisk kollega upp om olika politiska beslut. Vid sidan om sexuella skämt och nakenbilder innehöll chattarna grova tillmälen om andra politiker samt ett förakt för ”röstboskap”.
För Alingsåsborna stannar inte besvikelserna där. På måndagen blev det känt att det socialdemokratiska kommunalrådet ansökt om ersättning. Enligt regelverken kan han ha rätt till en miljon kronor från kommunen. Från andra skandaler i kommunvärlden vet vi att fallskärmarna ofta väcker mer vrede än den ursprungliga synden.
Händelserna i Alingsås har fått extra mediegenomslag eftersom det finns inslag av sex och nakenhet. Däremot verkar inget egentligen brottsligt ha skett. Det är sannolikt sant som ett av de avhoppade kommunalråden säger att det var en skämtsam ton som spårade ur. Hursomhelst påminner händelserna om att kommunalpolitiken är känslig för kartellbildningar,vänskapskorruption och en sluten politisk kultur.
Det är via de politiska partierna som personer får tillgång till kommunens viktiga poster. Jämfört med tidigare är färre människor är idag engagerade i något politiskt parti. Det innebär att de lokala politiska frågorna görs upp i allt snävare kretsar. Kommunalråd har sällan stora partigrupper som de ska förklara sig inför efter olika beslut.
Alingsås är inte den enda kommun i Sverige där det finns kompisgäng i politiken som förgrenar sig över partigränser. Andra kommuner kan ha dominerande familjer eller så kallade ”starkemanskulturer”. Företeelserna är inte nya men de öppnar upp för maktmissbruk.
Till detta kommer professionaliseringen av politiken, eller åtminstone kårandan. Politiker är idag oftare heltidspolitiker som inte har haft andra jobb. I varje fall inte under lång tid. Det gäller även på kommunal nivå där toppositionerna är krävande, men också ofta välavlönade. Som exemplet med den avgångne socialdemokratens eventuella fallskärm visar, finns det ofta lokala avtal som ger de folkvalda stora ekonomiska fördelar när de nått en viss nivå.
Det har vuxit fram en kultur där yrkespolitiker jämför sig med chefer i näringslivet, snarare än med sina egna väljare. När politiker börjar se sig själva som en egen elit snarare än folkets tjänare, är det inte konstigt att väljarna reagerar.
Den här utvecklingen har inte gått väljarna förbi. Internationellt brukar väljare ha högre förtroende för lokala politiker än för politiker på nationell nivå. I Sverige är det tvärtom. Enligt SOM-undersökningarna litar väljarna sedan år 2010 mer på rikspolitiker än på lokala företrädare.
Politik är som bekant en förtroendebransch och kanske borde vi oroa oss mer över att misstron är störst där demokratin är som närmast medborgarna – i kommunerna.
Samtidigt är det bästa motmedlet att fler människor engagerar sig politiskt och får insyn i hur de lokala besluten arbetas fram. Kanske borde ersättningarna för kommunalråd sänkas, medan ersättningarna för vanliga nämndledamöter höjs? Kommunalpolitiken behöver färre hövdingar men fler indianer.
