I början av 2000-talet hotade de växande utgifterna för välfärdsstaten den tyska statens ekonomi. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen tog till ett hårt reformprogram. Reformerna kallas för ”Hartz-reformerna” och har i två decennier utpekats som anledning till att Tyskland kunde försvara sin plats som Europas största ekonomi.
Nu är Tyskland i samma situation igen. Ungefär hälften av den tyska statens inkomster går till välfärd; och den andelen växer. Frågan är om den sittande tyska regeringen bestående av krist- och socialdemokrater förmår reformera välfärdsstaten igen. Regeringen försöker men förutsättningarna är dock långt ifrån idealiska.
Socialdemokraterna (SPD) är numera ett ganska litet parti. I opinionsmätningarna befinner sig partiet strax under 15 procent. När Hartz-reformerna genomfördes var SPD ännu ett parti runt 30 procent.
Många bedömare menar att det finns ett orsakssamband mellan Hartz-reformerna och SPD:s nedgång. SPD tappade sina kärnväljare när partiet kraftigt ansade välfärdsstaten. Sedan dess har nedgången bara fortsatt.
SPD är därför osäkert om Tysklands statsfinansiella problem utgörs av utgifter för välfärd eller av att inkomsterna, skatterna, är för låga. Å ena sidan är SPD berett att gå med på att frysa det såkallade ”Bürgergeld”, ett slags grundsäkring för medborgarna. Å andra sidan betecknade viceordföranden i partiet, Bärbel Bas, nyligen påståendet att landet inte har råd med välfärdsstaten som ”bullshit”. Det råder alltså inom SPD oenighet om problembeskrivningen.
Samtidigt försöker regeringen genomföra reformer. Koalitionspartierna möttes den gångna veckan för att diskutera välfärdsstatens framtid. Parterna har dock mycket olika föreställningar om vad det är som står på dagordningen.
Medan kristdemokraterna arbetar för att minska välfärdsstatens omfattning, siktar socialdemokraterna på att höja skatterna för de högsta inkomsterna och att framför allt reformera byråkratin runt de sociala utgifterna. Medborgaren ska lättare kunna överblicka vad de har rätt till och ska lättare kunna hantera de nödvändiga ansökningarna.
Skattehöjningar är svåra för kristdemokraterna att gå med på. Skattekvoten i Tyskland är hög, och kristdemokraternas klassiska budskap är att statens omfång ska minska genom att skatterna sänks.
Också näringslivet – som traditionellt står kristdemokraterna nära – signalerar tydligt att höjningar av skattenivån blir svåra att tolerera. Den tyska ekonomin anses allmänt bland ekonomer lida av överreglering och för höga skatter.
Den tyska regeringen består alltså av två partier som har svårt att sälja in de åtgärder som det andra partiet föredrar till sina kärnväljare. Samtidigt är båda partierna rädda för högerextrema AfD, som är i färd att bli Tysklands största parti. De gamla partierna måste visa att de kan reformera Tyskland om de inte vill förlora sin traditionella position. Samtidigt kommer båda att tappa röster på att genomföra reformer.
Det hela börjar likna problemet med att göra en kvadrat av en cirkel.
