Innan en revolution äger rum uppfattas den som otänkbar; efter att den har ägt rum betraktas den i stället som ofrånkomlig. Någonstans däremellan kan man placera det som sker i Iran just nu – mellan det omöjliga och det självklara. Över hela Iran samlas människor och kräver den religiösa diktaturens avgång. Var det slutar vet ingen ännu. Med tanke på att regimen helt stängt ned Internet och skjuter skarpt mot demonstrationer så är det uppenbart att den islamistiska diktaturen kämpar för sitt liv.
Upproret, för det är så det i nuläget måste betraktas, är både beundransvärt och tragiskt. Beundransvärt för att det måste krävas en enorm längtan efter frihet och normalitet för att våga gå ut och utmana den oerhörda repression som den iranska staten är kapabel till.
Tragiskt för att det just nu är tusentals iranier som fängslas, misshandlas eller mördas över hela landet bara för att de uttrycker att de har fått nog. Och det är inte första (eller sista) gången det iranska folket betalar ett högt pris för att göra sin röst hörd.
Få regimer har som den iranska lika mycket kunskap i att förtrycka sitt eget folk. Sedan 2016 har det pågått storskaliga protester varje år, med avbrott för 2024. Även om ekonomiska skäl är en del av orsaken – Iran lider av hög inflation och arbetslöshet – så är det ständigt återkommande skälet hat mot regimens totalitära styre. Allt fler iranier har fått nog.
Men det är inte blott förtryck som befolkningen är trött på. Man vill inte att landets resurser ödslas på meningslösa krig bortanför landets gränser och finansiering av utländska terrorgrupper.
Den iranska regimen har spenderat miljarder dollar på att utrusta och understödja terroristorganisationer och miliser som Hizbollah i Libanon, Hamas i Gaza och Houthirebellerna i Jemen. Till ingen nytta förutom att spä på befintliga konflikter i Mellanöstern. Krig i både Israel, Libanon och Jemen har förorsakat enormt lidande på grund av iransk inblandning och finansiering.
Parallellt med det har mullorna försökt utveckla kärnvapen, byggt upp omfattande lager av kryssningsmissiler och en gigantisk säkerhetsapparat som syftar till att hålla koll på befolkningen. I anslutning till den reguljära armén finns ett islamistiskt revolutionsgarde med militär kapacitet och en paramilitär organisation, Basj-milisen, vars syfte är att slå ned folkliga uppror. Regimens resurser och tyngdpunkt är ständigt den egna överlevnaden och meningslösa krig motiverat av religiösa profetior.
En majoritet av det iranska folket efterfrågar inte något av det här. Generationer av unga längtar efter att leva i normalitet, inte i ett ständigt tillstånd av religiöst krig. Man är trött på moralpoliser och påtvingad religiositet.
Det är inte det iranska folket, utan en styrande elit av religiösa extremister, som önskar evigt krig mot Israel och USA, eller att skicka landets begränsade resurser till Ryssland, Venezuela och Kuba. På iranska gator hörs inga slagord till stöd för Maduro, Putin, Hamas eller Hizbollah – dessa regimer och grupper är synonyma med det iranska styrets förtryck.
Även i Sverige finns just nu många som återigen med spänning följer utvecklingen i Iran. Här bor över hundratusen personer med rötter i Iran. Merparten av dessa kom i samband med, eller direkt efter att Ruhollah Khomeinis islamska revolution 1979 ägde rum. Andra flydde undan det blodiga kriget mellan Irak och Iran (1980-1988) kort därefter.
För dessa svensk-iranier är regimen i Teheran aldrig helt frånvarande. Många av dem kan inte besöka släkt i Iran utan risker. Faran att bli godtyckligt fängslad finns ständigt där. Styret i Iran har satt i system att kidnappa exiliranier eller besökare, som den svenske EU-tjänstemannen Johan Floderus som satt fängslad i 500 dagar. Den svenske medborgaren Ahmadreza Djalali, läkare och forskare, har exempelvis hållits inlåst i det ökända Evin-fängelset sedan 2016 anklagad för spionage.
Det är dessutom värt att påminna om att den iranska säkerhetstjänsten samarbetat med svenska kriminella gäng för att angripa mål i Sverige och Danmark, beställt mord på svenska judar liksom svensk-iranier med svenskt medborgarskap. När Säpo listar hot mot Sverige återkommer ständigt Iran jämte Ryssland. Vad som sker i Iran har inte bara bäring på landets egen befolkning eller Mellanöstern som helhet utan även på Sverige och Europa.
LÄS MER: Ayatollornas imperium vacklar
LÄS MER: Bakom Hamas hittar vi Iran
Ofta talas det om att den liberala demokratin är på tillbakagång i världen, att det våras för auktoritära regimer. Det iranska fallet visar att det finns en motsatt rörelse och att även till synes stabila diktaturer sitter väldigt löst. Det enda som gör att den nu 86-årige iranske diktatorn och efterträdaren till Khomeini, Ali Khamenei, med den grandiosa titeln “Irans högste ledare” sitter kvar vid makten är det raffinerade förtrycket.
Till slut kommer det efterlängtade revolutionen inte längre framstå som avlägsen och otänkbar utan både självklar och ett faktum. Oavsett om det sker nu eller om ett år så kommer det att göra världen till en bättre plats.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varje torsdag skickas ett nyhetsbrev ut med samtidsbetraktelser och analyser. Följ instruktionerna och anmäl dig här.
