Romanen “Dumskallarnas sammansvärjning” från 1980 skildrar den självuppfyllde och oduglige överliggaren Ignatius Reillys väg till att leda ett revolutionärt uppror – vilket på grund av hans självgoda arrogans enbart leder till kaos för alla inblandade.
Verkligheten överträffade i onsdags dikten, när sinnebilden av den inkompetente revolutionären gjorde våld på den amerikanska demokratin och trängde in i Kapitolium, landets parlamentsbyggnad.
Oavsett var man står politiskt är det demokratiska priset oerhört. Både på grund av den prestigeförlust ett så vulgärt angrepp på de ikoniska amerikanska demokratiinstitutionerna innebär, men också på grund av vilka motåtgärder det riskerar att legitimera.
Det finns goda anledningar till att vara kritisk mot hur den amerikanska valrörelsen radikaliserat både demokrater och republikaner. De retoriska angreppen på meningsmotståndarna har intensifierats och vulgariserats. Det våld som olika vänsterextrema organisationer under flera månader utsatt många amerikanska innerstäder för har antingen tonats ned eller överdrivits – och de sociala medierna har rört sig från att vara neutrala budbärare till att mer likna ideologiska redaktörer, där även legitimt innehåll blockerats och censurerats under valrörelsen.
Konsekvenserna av intrånget i Kapitolium riskerar nu att ge oss det värsta av två världar: dels en radikaliserad höger, där både valresultatet och attacken på Kapitolium betraktas som en vänsterkonspiration – men även en radikaliserad vänster som tar händelserna på Kapitolium som intäkt för att hårdare reglering av yttrandefriheten nu är nödvändig.
Den repressiva vänster som ropat på inskränkningar av högerns uttrycksmöjligheter i sociala medier har nu försetts med alla argument man behöver. Händelserna i onsdags kommer att tas som intäkt för att hårdare reglering av yttrandefriheten är nödvändig för att förhindra våldsam anarki – och alla som säger emot kommer att anklagas för att ta våldsverkarnas parti.
Samtidigt är det just repressionen som gett upphov till den djupnande polarisering där mediala vinklingar, blockeringar och godtyckligt tillämpade community-regler skapat en så djup misstro mot medierna att båda flankerna nu avfärdar sina meningsmotståndare som demokratifientliga lögnhalsar.
Faran med denna utveckling är inte bara att det slår undan benen på de av oss som företräder en fredlig, frihetlig höger – utan att det även riskerar att skapa ett debattklimat som fullständigt fördriver alla sansade perspektiv: antingen bekänner du dig helhjärtat till den identitetspolitiska vänsterns allt snävare ramar för hur kommunikation tillåts bedrivas – eller också betraktar du världen som utsatt för en global vänsterkonspiration.
Problemet med Ignatius Reillys sammansvärjning är inte hans ideologiska hemvist – utan det faktum att han är en dumskalle.
Och dumma kan vi nog vara lite till mans – men att låta sammansvärjningar av detta slag dominera hela det politiska samtalet riskerar att bli en demokratisk katastrof.
