En vecka återstår till det amerikanska presidentvalet. Det är gastkramande jämnt i de nationella opinionsmätningarna mellan republikanen Donald Trump och demokraten Kamala Harris. Men amerikanska presidentval avgörs inte på nationell nivå. Det är delstaterna som utser så kallade elektorer och i de delstater som står och väger är det fördel Donald Trump. Det här valsystemet kan vara lite svårt att förstå sig på, men det är egentligen inte svårare än att Europas länder har olika mycket röster per invånare i valet till EU-parlamentet – Sverige skulle ha betydligt färre representanter om man gick strikt på antalet invånare.
Hur kommer det sig att Donald Trump, med sin yviga, ja emellanåt både bisarra och extrema retorik, ser ut att åter bli vald till amerikansk president? Det korta svaret är att Demokraterna bäddat för det själva.
Att den sittande presidenten, Joe Biden, inte var lämplig att ställa upp för omval borde ha stått klart för åtminstone ett år sedan. Den 81-årige Biden hade börjat uppvisa tydliga och synliga ålderstecken. I början av februari slog den särskilde åklagaren Robert Hur fast att Biden inte haft för avsikt att behålla hemliga papper i sin bostad, han var bara en ”välmenande äldre man med dåligt minne”. Ändå skulle det dröja till slutet av juli innan Biden drog tillbaka sin kandidatur. Då det efter en tv-sänd debatt mot Donald Trump blivit fullkomligt uppenbart att han var chanslös.
Hade Biden tvingats dra tillbaka sin kandidatur tidigare hade Demokraterna kunnat ha ett öppet primärval för att utse sin kandidat. För det är långt ifrån säkert att Kamala Harris vunnit ett sådant primärval. Harris är ingen stark kandidat. Det är ingen hemlighet. Det räcker med att se henne i intervju-situationer för att inse det.
Huvudskälet till att hon blev partiets presidentkandidat var att Biden avgick så sent att det inte gick att hålla primärval och att vice-presidenten då sågs som det naturliga valet. Redan för ett år sedan visade mätningar att exempelvis den demokratiska senatorn Joe Manchin skulle ha tydligt bättre chanser än Harris, trots att Manchin då inte alls hade samma plattform som vicepresidenten.
Det Demokratiska partiet har blivit något av USA:s etablissemangsparti. Partiet har länge haft de stora och tunga medierna på sin sida, liksom Hollywood-eliten och de flesta lärare och professorer. I takt med att Republikanerna blivit ett mer populistiskt parti har Demokraterna även fått över fler av de superrika på sin sida, även om merparten rika amerikaner fortfarande stödjer Republikanerna.
Demokraternas starka stöd i den tyckande, skrivande och granskande klassen har dock visat sig vara en blandad välsignelse. Inte bara för att dess representanter lätt blir en måltavla för kulturkrigare till höger utan också för att det tenderar att skapa en anda av självtillräcklighet. I kombination med en starkt polariserad offentlighet blir det förödande. Det gick helt enkelt inte att kritisera Joe Biden i tid utan att bli anklagad för att gå motståndarsidans ärenden av en mängd personer med tunga plattformar i offentligheten.
Vad som också har försvårat för Demokraterna är att partiet knutit sig så starkt till identitetspolitik. Också av detta skäl var det omöjligt att välja någon annan kandidat än Kamala Harris i ett sent skede, då hon är både ”svart” och kvinna. Enligt identitetspolitikens logik skulle det vara en förolämpning mot dess grupper att byta ut Harris – en logisk kullerbytta som blandar samman person och kollektiv.
I själva verket ser Trump nu ut att kunna öka sitt stöd i olika minoritetsgrupper på Demokraternas bekostnad. Man kan förstås hävda att stödet för Trump inte bara handlar om politiskt spel. Många amerikaner känner att de hade det ekonomiskt bättre under Trump. Men det handlar inte om rationell analys. I själva verket påverkar andra faktorer än vem som sitter i Vita Huset ekonomin mer, och ekonomin håller på att återhämta sig. Amerikanska val avgörs i hög grad av känslor och vem som har starkast visioner, driver den bästa kampanjen och kan ingjuta förtroende.
Naturligtvis är det för tidigt att säga något säkert om valutgången innan valdagen. Men skulle Demokraterna vinna är det mer tur än skicklighet. För oddsen talar sitt tydliga språk. Donald Trump ser ut att komma tillbaka. Vad det innebär är egentligen svårt att säga då Trump tenderar att prata mycket mer onyanserat än han sedan handlar. Klart är att Demokraterna hade kunnat agera annorlunda och att politiska bedömare runt om i västvärlden bör försöka dra lärdom av partiets misstag.
