Tidigare i år varnade Säkerhetspolisen för att fler unga killar söker sig till så kallade aktivklubbar, en slags högerextrema kampsportsklubbar. Fenomenet har uppmärksammats stort i och med avslöjandet att migrationsministerns minderårige son deltagit i en sådan klubb.
Omfattningen av fenomenet är något oklar. Det är självklart marginellt i relation till hela gruppen unga. Men klart är att klubbarna växt till sig på kort tid. Det skiljer ut dem från annan våldsbejakande högerextremism. Den öppet nazistiska ”Nordiska motståndsrörelsen” (NMR) har exempelvis i flera år fört en tynande tillvaro. Medelålders män som lajvar 1930-talsnazister och paraderar i vita skjortor och svarta slipsar går helt enkelt inte hem hos yngre med dragning till extremism. NMR har fått en loserstämpel.
Aktivklubbarna förnekar att de är nazister. De använder sig dock av internetmemes och symboler som kan kopplas till nazism och vit-maktideologi. Enligt experter är de mer av lösa nätverk och samtidigt mer ideologiskt otydliga, vilket på många sätt är typiskt för 2020-talets nätinfluerade ungdomskultur generellt jämfört med tidigare generationer. Christer Mattsson vid Segerstedtinstitutet kallar det för ”flytande fascism”.
Samtidigt betonas just det fysiska och maskulinitetsnormer. Självbilden är att man tränar i självförsvar, men våldskapitalet kan förstås användas till att attackera andra. Enligt Mattsson är den lösliga organisationen snarast en riskfaktor för att enskilda ska begå våldsdåd.
Hur ska man förstå att ett sådant här fenomen växer just nu? Det har skrivits artiklar om att värderingar i familj och omgivning spelar in. Det är givet. Sociala mediers roll ska inte heller underskattas. De gör extrema hållningar mer tillgängliga och underlättar för likasinnade att nå varandra. Det finns dock skäl att inte fastna i de abstrakta förklaringarna. Idéer existerar inte i ett vakuum. Hur verkligheten ser ut har också betydelse.
Det vore direkt märkligt om det ökande våldet i samhället inte spelade in här. Brottsförebyggande rådet (brå) rapporterade 2021 att antalet anmälda ungdomsrån hade fördubblats under en femårsperiod. Den självrapporterade utsattheten hade också ökat kraftigt. Rånrisken är koncentrerad till storstadsområden. Killar är i dessa sammanhang betydligt mer utsatta än tjejer. För varje person som blir rånad finns dessutom ett stort antal runtomkring som ser risken för att själva bli utsatta. Det får ungdomar att förändra sitt beteende.
Att bli rånad är självfallet traumatiskt, i synnerhet om man fostrats i en kultur där manliga normer om att kunna försvara sig själv fysiskt aktivt har motarbetats – delvis på goda grunder – under flera decennier. Rädslan sprider sig lätt.
Enligt Brå har rånarna – som också är unga – oftast utländsk bakgrund och är hemmahörande i utsatta områden och kvarter. I dessa ungdomsgrupper är hypermaskulina normer vanliga. Här finns en uppenbar grogrund för rasistiskt färgade motsättningar där klass och etnicitet överlappar och förstärker varandra. Även om offren också kan ha utländsk bakgrund så har det skett en ökning av andelen offer med svensk bakgrund, i synnerhet bland gymnasieungdomar. I den gruppen rapporterar de med svensk bakgrund större utsatthet trots att fler med svensk bakgrund bor i tryggare områden.
I ett reportage på Sveriges Radio talar ungdomar om att svenskar ses som lätta offer som inte kan försvara sig. De har också sådant rånarna vill ha: märkeskläder, mobiler och andra statusprylar. Polisen menar att rånen allt oftare fått förnedringsinslag. Rånarna vill visa sin makt. Det är en brutalisering där rån kombineras med hot om att rånarna ska komma tillbaka om offret talar med sina föräldrar eller Polisen.
Den här utvecklingen legitimerar förstås inte att ungdomar söker sig till högerextrema miljöer. Men hotet om våld som i dag finns som en faktor i många ungdomars vardag kan inte räknas bort om vi ska förstå vad som händer.
Våld bland ungdomar har funnits historiskt i Sverige. Gruppslagsmål över klassgränserna förekom även för hundra år sedan, i synnerhet i städer. Bara för några decennier sedan var fysiskt våld och slagsmål mellan unga pojkar betydligt mer normaliserat än i dag. Men att ungdomar i grupp med knivar eller skjutvapen rånar och förnedrar andra ungdomar som inte kan försvara sig är en erfarenhet som de flesta som idag befinner sig i medelåldern inte har eller kom i kontakt med under uppväxten.
Ska vi kunna motverka radikalisering på ett effektivt sätt måste vi bekämpa våldet i samhället. Vi måste förstå de bakomliggande mekanismerna. Det gäller naturligtvis även vad som driver rånarna. Även här finns flera samverkande förklaringar. Många pojkar i utsatta områden har svårt att klara skolan och ser ingen framtid för sig själva. Till skillnad från föräldrarna jämför de sig med andra som växt upp i Sverige. Våldskapital och märkesprylar har blivit statussymboler i brist på mer sofistikerade sätt att hävda sig. Föräldragenerationen har inte sällan svårt att utöva sin auktoritet eller är helt enkelt frånvarande i ungdomarnas vardag.
Förklaringarna handlar både om ekonomisk ojämlikhet och kulturella aspekter. Gängens så kallade ghettokultur, som kommer till uttryck i gangsterrappen, är ett problem i sig. Men kulturella värderingar från länder där solidariteten till den egna släkten och familjen är starkare än till det omgivande samhället spelar ibland också in.
I den offentliga debatten är den här komplexiteten som bortblåst. Från vänster är ekonomisk ojämlikhet, rasism och diskriminering ofta de enda tillåtna förklaringarna. ”Svaga grupper” kan i princip inte begå moraliska fel. Deras beteende förklaras med strukturellt förtryck. Starka grupper förstås tvärtom helt utifrån ett moraliserande mönster där ondskefulla idéer dyker upp från ingenstans. Liknande tendenser finns på högersidan – fast omvänt. Den vänsterlutande världsbilden är dock hegemonisk i Sverige och kan därför på ett onyanserat sätt föras fram även i seriösa sammanhang.
Problemet är dock för allvarligt för att helt överlåtas till ideologer. Högern bör erkänna att ekonomisk ojämlikhet och segregation spelar en roll för framväxten av våld och islamism i svenska storstäder. Vänstern måste inse att alla grupper, oavsett socioekonomisk position, måste ta moraliskt ansvar och inte kan ursäktas när de begår fel. Att makt handlar om mer än ekonomi och är beroende av sammanhanget. Exempelvis vem som är rädd för att röra sig fritt om kvällarna. Vänstern måste också inse att rasism kan riktas åt olika håll. Ett etniskt segregerat klassamhälle blir konfliktfyllt i dubbel bemärkelse.
Det är viktigt att markera mot det moraliskt förkastliga. Men arbetet med att bekämpa våld och extremism kräver att vi inte enbart fokuserar på moraliserandet utan också tillåter oss att förstå mekanismerna bakom dessa fenomen. Vi måste kunna förklara och fördöma samtidigt och inte blanda samman de två. Det är något vi har psykologiskt svårt för att göra men det är grunden i ett vetenskapligt förhållningssätt och ytterst en förutsättning för att kunna lösa problemen eller åtminstone motverka dem.
Det borde inte behöva sägas att de som söker sig till extremism eller begår våldsbrott utgör en liten minoritet i alla här nämnda grupper. Minoriteten riskerar dock att få sätta agendan och skapa en ”ond spiral” om utvecklingen bara får fortgå. Redan i dag finns en utbredd föreställning bland invandrarungdomar i vissa utsatta områden att ”alla svenskar är rasister”. På samma sätt finns en föreställning bland vissa svenska ungdomsgrupper att alla ungdomar från utsatta områden med en viss stil utgör ett potentiellt hot. Det är en farlig utveckling, speciellt som den riskerar att bli självförstärkande.
