När Xi Jinping var nyvald ledare för det kinesiska kommunistpartiet höll han ett tal som för de flesta i dag är fullkomligt bortglömt. Något av det mest intressanta Xi gjorde var att anklaga det sovjetiska kommunistpartiet för att under 1980-talet ha drabbats av “ideologisk nihilism”.
När man gjorde sig kvitt Lenin och Stalin, helt sopade undan de “historiska erfarenheterna”, som Xi uttryckte det, så fanns ingenting kvar. Den ekonomiska politiken, ja allt man företog sig för att rädda unionen, var dödsdömt.
Förståelsen och intresset för det historiska är en av det kinesiska kommunistpartiets största tillgångar. Man studerar nitiskt det förflutna för att bemästra framtiden.
Kina var ett land som upprepade gånger under 1800- och 1900-talet förnedrades, och det rejält. Sådant sätter spår. Landet var ekonomiskt styrt av främmande makter, teknologiskt underlägset och invaderat av både japaner och britter. Kina var ett splittrat, fattigt och svagt land.
Det finns ingen del av den kinesiska politiken under 2000-talet som inte till någon del påverkas av den här självbilden.
Till skillnad från Ryssland, som på många vis är en före detta stormakt som desperat kämpar för att återupprätta sin storhet, så vet Kina att bida sin tid och tänka långsiktigt. Det kan handla om investeringar i Afrika, hur man kontrollerar och disciplinerar den egna befolkningen eller vilka strategiska industrier som ska få stöd för att dominera världsmarknaden.
Och på samma sätt som man studerat Sovjetunionens fall så observerar man lugnt kriget i Ukraina. Lärdomar dras inför vad som ska ske med Taiwan. Det är inte säkert att slutsatsen blir militär invasion. Sådant är dåligt för affärerna, och Kinas imperieambitioner uppnås primärt med ekonomiska, inte militära medel.
Här kommer vi i Europa och Sverige in i berättelsen. Länge betraktade vi i väst Kina med entusiasm. Marknadsekonomin skulle föra oss samman, ekonomiskt och politiskt. På sikt kunde man kanske tänka sig att jättelandet i öst skulle demokratiseras. Den ekonomiska globaliseringen gick från 1991 och ett par decennier framåt in i en gyllene tidsålder.
Alla skulle vinna den ökande handeln. Och det gjorde vi också: Denna epok hör till den mest framgångsrika i mänsklighetens historia, ekonomiskt och teknologiskt. Men nu, ett kvartssekel senare, har vi insett att det fanns baksidor med det hela.
Europa var länge en viktig handelspartner för Kina. Europeiska bolag stod på kö för att öppna kontor i Peking. Vi sålde bilar och lyxprylar till den allt större medelklassen och maskiner till den snabbväxande industrin. I utbyte åtnjöt vi billiga kläder, telefoner och andra prylar.
Men vi är inte längre en partner, vi håller på att förvandlas till en knähund.
Handeln börjar bli alltmer ensidig. Att sälja till Kina är svårare, och allt mindre lönsamt – den inhemska konkurrensen är numera stenhård. Kinas export till Europa har däremot bara ökat under 2025, i takt med att USA har höjt tullarna. Vi börjar hamna i den situation som Donald Trump har gjort allt för att USA ska ta sig ur.
Handelsunderskottet mot Kina ökar alltså. Det behöver, i sig, inte betyda mycket. Handelsobalanser är naturliga i en global ekonomi, vilket varje normalbegåvad ekonom kommer förklara pedagogiskt.
Men handelsunderskottet visavi Kina säger samtidigt något om det som ekonomer vanligtvis inte upptar sin tid med: den politiska balansen och möjligheten för enskilda stater att agera oberoende. Eftersom vi har gjort oss beroende av kommunistpartiets välvilja så påverkas vi samtidigt av dess strategiska vägval.
Marknadsliberalism och globalisering är utmärkta när alla aktörer följer reglerna och konkurrerar på någorlunda lika villkor. Det står inget om det i kommunistpartiets femårsplaner, det kan jag lova. Där står bara vilka industrier som är strategiska för Kina och hur viktigt det är att dominera specifika marknader.
Halvvägs genom 2020-talet finner vi oss därför i en situation när Europas största ekonomi, den tyska, först sköts i sank genom höga elpriser och inflation i spåren av Rysslands krigföring och nu i snabb takt håller på att avindustrialiseras på grund av vikande exporter till Kina och hård konkurrens.
Det här går djupare än att Kina fattade rätt ekonomiska beslut och vi gjorde motsatsen.
Man skulle kunna jämföra den kinesiska civilisationen med en driven 20-åring som har ett tydligt livsmål, som vet var hon eller han kommer ifrån och vart hon är på väg. Det finns ett historiskt bagage, ett minne av fattigdom och förnedring, som ständigt motiverar.
Samtidigt är Europa lojt och medelålders, nöjt med att ha uppnått en nivå av bekvämlighet och rikedom som vi nu försvarar. För vad är i dag Europas, eller Sveriges, stora historiska berättelse som utgör ett ankare i den politiska tillvaron?
Avsaknaden av en “stor berättelse”, eller djup självkännedom, innebär att de långsiktiga målen framstår som vaga eller frånvarande. Det har gjort att Europa agerar naivt (gör sig beroende av diktaturer) och svarar sent (först i år ryckte den europeiska säkerhetspolitiken upp sig). Till den kinesiska ekonomiska utmaningen håller vi på att vakna upp först nu.
En föraning om vad vi snart behöver hantera kan vi, trist nog, läsa om i de kinesiska femårsplanerna.
Kina skulle under 2010-talet bli oberoende inom energiförsörjning, tillverkning, råvaror, råvaruförädling och vapen. Många av målen är nära att uppnås. Men det återstår några: halvledare, flygplan, läkemedel och personbilsindustrin.
Vad är Europas kvarvarande stora exportindustrier? Tittar man på de 100 största europeiska bolagen finner man bland de viktigaste ASML (halvledare), Airbus (flygplan), Novo Nordisk (läkemedel), Volkswagen (bilar). Vi har visserligen fortfarande gott om försäkringsbolag, banker, telekombolag, tillverkare av lyxartiklar. Men inget av det räcker för att hävda oberoende eller långsiktigt bibehålla välstånd.
Det är mot bakgrund av Kinas 2000-tal som vi bör betrakta 2025 års största ekonomisk tragedi i Sverige, Northvolts konkurs.
Trots stora mängder kapital och entusiastiska investerare så gick det inte. Northvolt försökte göra på tio år vad kinesiska CATL åstadkommit på 25. Northvolt växte kaotiskt och okontrollerat. CATL som dominerar batteribranschen gjorde det långsamt och försiktigt.
Till höger politiskt i Sverige har man med rätta varit skeptisk till att den svenska staten har gått in som investerare eller rentav ägare i nya industrisatsningar. Men vad erbjuder man i stället? Var finns känslan av strategisk långsiktighet som har präglat Kina?
Det är uppenbart att Tidö-regeringen lagt mycket möda på rätts- och migrationspolitik. Men det är, trots dess angelägenhet, medel för att bibehålla ordning och trygghet i tillvaron. Den ekonomiska politiken är passiv, mest definierad av vad den inte är. Men Sverige behöver en strategi för att säkra vårt långsiktiga ekonomiska välstånd i en tidsålder präglad av Kinas revansch.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varje torsdag skickas ett nyhetsbrev ut med samtidsbetraktelser och analyser. Följ instruktionerna och anmäl dig här.
